GÄSTKRÖNIKA Det är sju år sedan jag kom till Sverige. En sak har jag hört oavbrutet och återkommande sedan dess: ordet integration. Jag hörde det när jag läste SFI, (Svenska för invandrare), när jag deltog i olika kurser i Arbetsförmedlingens regi och jag hör det nu, när jag är på mitt arbete i en skola. Överallt. Varje dag.
Medierna rapporterar om det. Politiker talar och debatterar om det, privata företag, kommuner och myndigheter – alla upprepar de ordet “integration”, så till den grad att det nästan har mist sin betydelse.
Samtidigt är det många som tjänar på “integrationen”. En ofantlig integrationsindustri som sysselsätter en massa människor och bekostas av skatter som de som jobbar – även jag – betalar. Men vi ser inga resultat av denna integrationsindustris satsningar. Den är som ett självspelande piano som producerar samma toner om och om igen.
Att kalla invandrare till “integrationsfika”, dricka kaffe med dem och bjuda dem på en kaka och efter någon timme säga: “Hej då, vi ses nästa vecka och fikar igen” är inte integration!
Inte heller integreras en invandrare av att goda svenskar sitter och lyssnar på deras sorgliga historier och tycker synd om dem – eller av att någon berättar om “demokrati”. För många som kommit hit är “demokrati” något abstrakt, ett tomt ord. Tills de eventuellt upplever demokrati i praktiken.
En mer konkret integration skulle innebära att man tydligt och klart lär ut vad som gäller i Sverige. Att män och kvinnor har samma rättigheter och skyldigheter. Att jämställdhet betyder att man hälsar likadant på kvinnor som på män. Att konflikter bör lösas med ord, inte våld, och att det är lämpligt att acceptera att ens religion kan bli kritiserad och att det inte måste bli en stridsfråga.
Det bör också ställas krav, exempelvis på att anpassa sig till den värdegrund som alla svenskar så gärna talar om, men inte verkar tycka ska gälla för asylinvandrade från andra kulturer. Tvekar man att ställa sådana krav banar man väg för stora kulturkrockar.
Jag träffar en hel del asylinvandrare som kom för 15, 20 år sedan och nu är svenska medborgare. När jag försöker prata om demokrati och åsiktsfrihet med dem ler de och säger: “Men Zulmay, vi tror inte på sådana västerländska tankar”.
Detta förvånar mig alltid. De är ju svenska medborgare och har bott länge här, i ett västerländskt land? Ändå omfattar de inte alls västerländska värderingar, snarare föraktar de dem.
Att människor som kommer till Sverige blir integrerade medborgare, inte minst värderingsmässigt, är viktigt för stabiliteten och säkerheten i Sverige. Men hittills är det inte mycket som pekar på att integrationsmodellerna fungerar eller leder dit.
Vad ska man då göra, efter decennier av misstag för hundratals miljarder kronor? Ett förslag är att nu börja utnyttja den kapacitet som de invandrare som kommit hit och som har integrerats och anpassat sig, utgör. För de finns.
Många känner till polisen, numera integrationskonsulten Mustafa Panshiri, som kom som barn till Sverige med sina föräldrar och som gör stor nytta när han träffar ensamkommande afghanska ungdomar och förklarar för dem vad som gäller i Sverige.
Panshiri är inte ensam, det finns många som har velat och klarat att komma in i det svenska samhället och som samtidigt har kvar sitt modersmål och sina kunskaper om sitt forna hemland. Här finns en stor underutnyttjad resurs som behöver tas tillvara betydligt bättre än i dag.
Sverige har inte klarat integrationen med satsningar uppifrån, det har vi som sagt sett. Det är hög tid att agera betydligt rakare och tydligare.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.