Krönika
Demokrati
4 juli 2016 kl 08:23

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Almedalsmaktens tillitsfulla vardagsslafsiga klädsel

Just nu försöker makten hitta bättre styrmetoder bortom målstyrning, New Public Management och pinnplockning - till att istället styra med tillit för professionernas kompetens. Almedalsveckan är ett exempel på hur långt den tilliten kan föras oss. Långt fram, långt bort.

Regeringar har begränsad förmåga att styra sitt rike. Den politiska makten tvingas därför decentralisera beslut till enskilda aktörer. Men detta görs i form av ett medskick, något slags reglemente eller instruktion, inom vilka ramar förtroendet ska verka.

Förvisso finns det exempel på hur makthavare försökt lägga sig i sillfiskets skötsel, berätta när officerarna ska pudra sina peruker och exakt hur många barn som ska finnas i en klass. Men det är undantag som vi efteråt gör narr av. Oftast har makten haft förstånd att inte skriva sina tjänare på näsan.

Just nu försöker makten hitta bättre styrmetoder bortom målstyrning, New Public Management och pinnplockning - till att istället styra med tillit för professionernas kompetens.

”Tillitsstyrning” är ett mjukare styrmedel som utgår från att folk gör sitt bästa bara de har försetts med bra utbildning och god värdegrund. Förtroende istället för kontroll. Dialog istället för direktiv. Erfarenhet och yrkesetik ska betyda mer än impulsiva medieinducerade pekpinnar från Höga Vederbörande.

Men oavsett styrsystem måste det konstrueras med hänsyn till ”Pontus Pilatus lag”, som säger att ”oavsett hur vi gör så går det åt helvete”. Dödar vi Jesus blir det revolt. Dödar vi inte blir det också revolt liksom om vi inte tar ett beslut. Enligt detta sätt att se saken blir politik konsten att göra fel på rätt sätt.

Tillitsgreppet är ett försök att lägga ansvaret för detta dilemma, att göra så lite fel som möjligt, i händerna på de professionella.

Detta liknar ett annat decentraliseringsprojekt som makten länge praktiserat, nämligen att låta trafikanterna tillämpa trafikreglerna. Här gäller individuellt ansvar och endast enstaka stickkontroller. Sommartrafiken ger en chans att närstudera denna lösning.

Utan tvekan kör vi våra bilar i hastigheter om 100 km under förmodan att dem vi möter, och som kör minst lika fort, håller sig på sin kant. Avståndet mellan de mötande bilarna, ofta fyllda med det mest värdefulla vi har, är ibland mindre än en meter. Ett litet glidning på ratten blir förödande. Visst händer det olyckor ibland, men med tanke på komplexiteten är det inte ofta. Tillit tycks fungera när det står mycket som står på spel. 

Ett annat exempel på vår bottenlösa tillit är den nu pågående maktbranschmässan i Almedalen. Här ägnar den politiska och ekonomiska eliten en vecka genom att godmodig strosa omkring mellan diskussioner, seminarier och mingel, exakt så vardagsslafsigt klädda som bara djupt tillitsfulla människor kan vara. 

Här finns inget som tyder på att världen befinner sig i ett lågfrekvent världskrig där det kan smälla varsomhelst, närsomhelst. Eller att stora väljargrupper söker sig till populistiska protestpartier och gradvis degraderar stora politiska projekt som EU.

Detta visar hur långt som tillit kan föra oss. Långt fram, långt bort. I reklamtröja och vita ben i shorts, fyllda av medmänsklig tilltro, går vi för att möta nya utmaningar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.