Kriminalitet

Allt fler anpassar sig till en vardag full av våld

Sverige är ett land där våld och hot om våld håller på att bli en del av vardagen. Denna process ser olika ut på olika håll, men de stora penseldragen är nog ganska lika från ort till ort.

Krönika

När jag flyttade till Uppsala hade vi knappast kommunala ordningsvakter runt centrum. I Malmö har poliser förstärkningsvapen i samband med oroligheterna vid sjukhuset. Under en lång tid har vi haft en debatt om ”normalisering”, där vi stött och blött huruvida politiska ytterkantsfenomen som Nordiska Motståndsrörelsen för vårt samhälle i en mer våldsam riktning.

Att Sverige har sin beskärda del av våldsamma högerextremister råder det ingen tvivel om. Men det är inte deras fel att vanliga människor numera anpassar sig – på olika vis – till en vardag mer präglad av våld än tidigare. Det är inte NMR som gjort att försäljningen av försvarssprej skjutit i höjden eller att kommunen känner sig tvungen att hyra in ordningsvakter för att garantera att invånarna ska kunna känna sig säkra.

Den riktiga ”normaliseringen” handlar idag om att vanligt folk anpassar sig, i stort och smått, till större osäkerhet. ”Gå inte i det och det området ensam om du är kvinna”. ”Ha gärna någon med dig om du absolut måste åka nattbussen hem”. Listan på dessa ”tips” för den egna säkerheten, som idag traderas från person till person, kan göras lång.

Till det den svåra situation som just nu råder på våra sjukhus, där de som vårdar kriminella får leva med dödshot och upplopp utanför akutmottagningen. Detta har över tid blivit deras vardag, en vardag de måste anpassa sig efter.

Det är kanske inte kul att tala öppet om detta, men det är så här Sverige ser ut idag. För många svenskar har uttryck som ”Sverige har aldrig varit säkrare!” eller ”tänk på anmälningsbenägenheten!” kommit att bli en giftdrypande ironisering, en markör för ett stadigt växande förtroendetapp.

I ärlighetens namn är situationen faktiskt mycket svår för våra folkvalda politiker. Vad ska man egentligen göra när medborgarna hör av sig och säger att de inte känner sig säkra ens i stadskärnan längre? Vad ska man göra när polisen inte räcker till, när hårt arbetande vårdpersonal berättar om hur de blir mordhotade av de personer de just räddat livet på?

Många kommuner kommer framöver att behöva göra som Uppsala: hyra in allt fler privata ordningsvakter för att täcka upp för en poliskår i djup kris. När man väl gör det är det dock viktigt att man faktiskt talar öppet om varför detta sker, varför skattebetalarnas pengar nu måste användas på det här viset. Det läge Sverige befinner sig i just nu är inte normalt. Man gör varken sig själv eller allmänheten en tjänst genom att försöka hymla om den saken, och man göder dessutom ett politikerförakt som vi inte behöver ännu mer av idag. 

Så här har det inte alltid sett ut. Alla vet vi ju det.

Enligt Anonyma Alkoholister är det första steget mot att lösa ett problem att erkänna att det finns. På liknande vis har Sverige idag inte våldet ”under kontroll”: Sverige har ett våldsproblem. Att hävda annorlunda är i längden inte hälsosamt, och sett till många svenskars upplevelse av att vardagen förändrats till det sämre är det nog politiskt självmord att fortsätta försöka.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.