Krönika
Jämställdhet
15 april 2019 kl 05:05

Alligatorbett trumfar skador vid förlossning

Att ett alligatorbett har en orsakskod i vården, medan en skada en av tio kvinnor får vid förlossning saknar diagnoskod är ett förhållande som blixtbelyser ett utgångsläge som kommer att kräva mycket arbete och många satsningar.

Inför att jag skulle föda barn nyligen erbjöds jag som blivande förälder föreläsningar i sjukvårdens regi. Det var framför allt en sak som stannade kvar: På två av tre föreläsningar svarade föreläsaren att problemet var ”media” när de blivande föräldrarna uttryckte oro kring bland annat förlossningsskador.

Jag har mycket gott att säga om mödravården i Göteborg, men denna tramsiga syn hade jag kunnat vara utan. Särskilt eftersom Sahlgrenska själva anger Uppdrag Granskning som ett av skälen till att sjukhuset har lyckats minska de allvarliga förlossningsskadorna. Utan de modiga kvinnor som de senaste åren berättat öppet om hur de skadats, och sedan inte fått hjälp av vården, hade frågan fortfarande kunnat bagatelliseras.

Trycket från patienter, ökad medieuppmärksamhet och ett idogt arbete av nyckelpersoner inom professionen har gett effekt. Personal vidareutbildas, kartläggningen har blivit bättre och diagnosticeringen förfinats.

De insatser som görs säger en del om utgångsläget. Även om människan gärna betraktar sin samtid som ytterst avancerad kan knappast alla områden anses jämbördigt utvecklade. Till exempel visar en rapport (här som pdf) från 2016, från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU), att det saknas evidensbaserad kunskap om 14 av 18 typer av förlossningsskador. Kunskapsluckor finns gällande samtliga.

I november 2018 kunde tidningen Vårdfokus visa att åtta av tio förlossningsbarnmorskor anser att de behöver lära sig mer om anatomi. Just nu pågår en studie via Bäckenbottencentrum på Karolinska i Huddinge, för att kartlägga normalanatomin hos kvinnor som inte fött barn. Det vet man nämligen alldeles för lite om.

Samma tidning uppmärksammade nyss att medan till exempel alligatorbett har en egen orsakskod, saknas diagnoskod för skador på levatormusklerna, som håller uppe underlivet. En av tio kvinnor antas få skador på levatorerna vid förlossning, skador som osynliggörs. Både statistik och forskning har blivit lidande. Att Socialstyrelsen nu föreslår förändringar på den punkten, liksom att SBU har inventerat forskningsfrågorna, är miniminivå, inte ett medicinskt under.

För ett tag sedan träffade jag en sjuksköterska inom gynekologi. Hon var krass:

”Visst att kvinnor kräver mer, men det finns inga resurser för alla kvinnor med förlossningsskador om de börjar söka vård.”

Det är en knut som måste lösas, eftersom det inte finns någon återvändo. Patienterna kommer bara att bli besvärligare.

Det är helt enkelt svårare att intala nutidens barnafödande kvinnor att deras skadade underliv sitter i huvudet. Det är allt färre som köper påståenden om att analinkontinens och ständiga smärtor är sådant som kvinnor måste räkna med om de har fött barn. Dessutom inser också kvinnor som gått med skador i decennier att det finns hjälp att få.

I framtiden kommer vi inte att behöva skratta åt att det i Sverige är lättare att registrera ett alligatorbett än en vanlig förlossningsskada. Förhoppningsvis är vi på väg mot systematiskt inhämtad och tillämpad kunskap, och bort från okunskapens skyllande på patienternas psyken och taskiga journalister. Vi är inte framme än.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.