Demokrati

Alla besökare har inte alltid goda intentioner

Den svenska homogeniteten är borta. Det ställer nya krav på politiker, myndigheter och rättsväsendet. Flera av dagens regler är skrivna i en tid då ingen verkar ha haft en tanke på att någon skulle vilja bryta mot dem.

Krönika

Sverige var för inte länge sedan ett land där alla märkte orden, och striden stod på kniven om det verkligen var okej att säga det ena eller det andra. Har vi verkligen "no-go zoner"? Har kriminaliteten verkligen blivit "värre"? Är det verkligen "mer problem" med "våld" i Sverige idag, eller är själva denna framställning om ett hårdare samhällsklimat ett tecken på en illa dold främlingsfientlighet och latenta fascistoida tendenser?

Idag är detta Sverige mestadels borta, och enbart ett fåtal, uppgivna reträttstrider på området utkämpas fortfarande. 

Den obönhörliga rapporteringen i tidningarna – upplopp på akutmottagningar, lärare som blivit avrättade på öppen gata, BB-personal som tvingas bära överfallslarm, arbetsstopp för skyddsväktare, en brottsstatistik där anmälda sexualbrott ökat med 13 procent på bara ett enda år – har varit av sådan art att inte ens de mest välbyggda retoriska skyttegravarna kunnat stå emot. 

När vi gick från att diskutera våra problem – snarare än att diskutera hur man får diskutera dem – blev det dock ganska tydligt att vi i Sverige inte byggt våra institutioner för att hantera många verkliga konflikter. Flera av våra lagar och regler är konstruerade på ett sådant sätt att ingen ens verkar ha tänkt tanken att det kan finnas någon som skulle vilja bryta dem. 

Ett exempel är våra regler kring folkbokföring. Idag är det mycket enkelt för någon att folkbokföra sig på en adress man inte har någon relation till. Det blir i sådana fall upp till de boende att bära bevisbördan för att den falskskrivne inte bor där. Bedragarna lever relativt säkert, medan de som blir bedragna ådrar sig myndigheternas vrede. Den enda rimliga förklaringen till att det är så här lätt för bedragaren är att ingen ens föreställt sig att någon skulle vilja hålla på med folkbokföringsbedrägerier på detta vis. 

I ett homogent land med förhållandevis små klyftor och spänningar fungerade nog ett sådant antagande - att ingen vill hålla på med folkbokföringsbedrägerier. Det fanns – på gott och ont – en sorts gemensam moral som man kunde straffa ut sig från.

Baksidan av den tidigare höga graden av tillit var att det då var betydligt tuffare att vara normavvikande i livsstil och livsval jämfört med i dag.

I dagens Sverige är den tidigare homogeniteten borta. Växande delar av befolkningen erkänner inte legitimiteten ens hos polis- och åklagarväsendet. De väljer sina egna rättsskipningssystem, och ser det officiella Sveriges myndigheter och regler som fienden. Resultatet blir en generaliserad brist på tillit, och ett samhälle där allt färre människor följer lagen bara av anledningen att "alla" vet att det är "fel" att bryta mot den. 

I det gamla Europa hade i princip varje stad en egen ringmur. Detta berodde inte på dålig värdegrund, utan på att man levde under en period då det helt enkelt inte gick att lita på att alla besökare till staden alltid hade goda intentioner.

Det vi ser nu är hur växande klyftor, sjunkande tillit och växande kriminalitet utgör priset för den politik vi valt de senaste 30 åren. Bäst då att vara ärlig på denna punkt, och se till att våra myndigheter har ringmurar som håller även för sinistra intentioner.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.