Alla arbetarpartier är borta om tjugo år

Olof Palme försökte en gång få Socialdemokraterna att kalla sig för ett ”löntagarparti”. Han ville att partinamnet skulle tilltala hela folket. LO slog bakut, så Arbetarepartiet fick leva vidare med gamla begrepp, röda fanor och Internationalen. 

Sedan kom de Nya Moderaterna och hävdade att de var landets största arbetarparti. Moderaterna hade fått fler arbetande skattebetalare som väljare än Socialdemokraterna, vilka med den logiken tvingades nöja sig med att vara partiet med flest bidragstagare. 

I det rådande opinionsläget har väljarstrukturen återvänt till Socialdemokraternas fördel. Frågan är hur pass länge den återvunna glädjen varar. Har något ”arbetarparti” alls framtiden för sig? Sverige förändras snabbt av fyra megatrender: 

• Globalisering.
• Urbanisering.
• Digitalisering.
• Invandring. 

Vi är tungt beroende av global handel (Volvo är kinesiskt!), har Europas snabbaste urbanisering, är det mest digitaliserade landet i världen samt är ett högattraktivt mål för migranter från jordens alla hörn. Tillsammans lägger dessa trender grunden till ett Sverige i ständig förändring, på gott och ont.

För industriarbetarklassen väntar samma öde som lantarbetare, fiskare och skogsarbetare. Digitaliseringen gör att även tjänstejobben hotas. Om tjugo år beräknas hälften av alla jobb kunna tas över av maskiner, datorer och robotar. Vi talar alltså även om ekonomer, jurister, läkare, arkitekter, journalister och alla som blir obsoleta när fordonen körs automatiskt via Googles satelliter. 

Produktivitetsutvecklingen i de delar av ekonomin där digitalisering och automation fått fäste är enorm. Utan att nya jobb skapas. På medellång sikt kommer det mesta av värdet i ekonomin att skapas utan mänskliga insatser, hävdar forskarna. Även om vi återtar produktion från låglöneländer sker det i helautomatiserade fabriker med nästan inget behov av mänsklig arbetskraft.

Basen för Sveriges välfärdstat är jobbtillväxten, sysselsättningsgraden och antalet mänskligt arbetade timmar i ekonomin. Sysselsättningen i näringslivet bestämmer vilken nivå av välfärd som alls är möjlig. Skatter måste arbetas in och konsumeras ihop. Visst, nya jobb kommer att uppstå. Bara inte lika många. 

Så tänk er 2034 med kraftigt minskat behov av mänsklig arbetskraft och därmed våldsamt urholkad skattekraft. Hur ska våra ”arbetarpartier” lyckas hävda välfärdens ständigt höjda krav när de beskattningsbara jobben övertas av smarta maskiner, som arbetar dygnet runt i fabriker, på kontor och i offentlig sektor? 

Invandrarna? De behövs, särskilt i vård och omsorg! Men i stället utses de till syndabockar för tunga megatrender, som de själva inte har en chans att påverka.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.