Värderingar

Alla älskar inte att se mens och ponyplay på stan

Just nu råkar det vara sådant som mensvänlighet som ska tilldelas skattepengar och tryckas upp i ansiktet på folk som väntar på tunnelbanan. Men vad händer när maktförhållandena ändras?

Jag behöver inte berätta vilka reaktionerna har varit, jag behöver inte berätta vilka debattörer som tyckt vad, i vilka medier eller på vilka nätsajter. Allt sådant följer numera väl etablerade mönster. Frågorna växlar, men skyttegravarna i kriget om värderingarna ligger där de ligger. Det räcker alltså att säga att veckans nyord är menscertifiering, och att detta är ett projekt från en organisation som på uppdrag av staten ska utveckla ett ”mensvänligt arbetsklimat” och motverka ”kränkande mensrelaterade situationer”. 

Organisationen heter MENSEN och har fått mer än en halv miljon i skattemedel.

Egentligen borde själva sakfrågan inte vara speciellt explosiv: Många kvinnor har svårt att arbeta under menstruation, på grund av smärtor eller psykiska besvär kopplade till PMS och PMDS. Det behövs en förståelse för detta i arbetslivet, på samma sätt som det behövs förståelse för att människor ibland är sjuka eller måste hämta tidigt på dagis. 

Men följer verkligen att mens måste ha en mer framträdande plats i svensk offentlighet?

Man kan tänka sig att de som kritiserar menscertifiering av arbetslivet, inte gör det för att de är misogyna och därför tycker att mens är trams – utan att detta knyter an till två andra återkommande konflikter i kampen om värderingarna:

Den ena gäller vilken plats det privata ska ha i offentligheten, där progressiva och mer konservativa helt enkelt är oense. När Liv Strömquists målningar av kvinnor med särade ben och blodiga trosor sattes upp i Slussens tunnelbanestation, utgjorde det för vissa ett politiskt statement och en utmaning av samma påstådda tystnadskultur som nu angrips av organisationen MENSEN. För andra utgjorde det en oönskad intimisering av det gemensamma.

Samma konflikt dyker upp under Priden. Svenskar hör till världens mest liberala när det kommer till synen på homosexualitet. Men Pride står också för ett knippe andra värderingar, som goda människor faktiskt kan vara oense om. Tittar man på bilder från årets parad ser man bland annat en ponyplayavdelning (googla för info) som i full mundering med harnesk och läderpiskor galopperar förbi flaggviftande barnfamiljer. Man kan vara hur liberal som helst i fråga om HBTQ-personers rättigheter, och samtidigt tycka att Pride inte kan vara forum för total sexuell frigörelse och familjefest samtidigt.

Den andra frågan gäller huruvida den sida som för tillfället har överhanden i striden om värderingarna ska tillåtas att dominera den andra. Det finns nu så många prejudikat på att den som för tillfället är starkast får tapetsera offentligheten med just sina värderingar – från snippkonst i skolan, till den lilla flicka som kallas upp på scen under Melodifestivalen för att hålla ett politiskt brandtal om genderfluiditet. 

Just nu råkar det vara sådant som mensvänlighet som ska tilldelas skattepengar och tryckas upp i ansiktet på folk som väntar på tunnelbanan. Men vad händer när maktförhållandena ändras? Det mullrar ju på andra sidan.

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.