Äldreomsorgens timanställningar kostar liv

Att världen drabbats av en förfärligt förödande pandemi kan knappast ha undgått någon. Från och med det första konstaterade fallet i Sverige så förändrades våra liv. Avstånd ska hållas. Många av oss jobbar hemifrån. Tomma läktare, inga större kulturevenemang, depression och skilsmässa. Eländet tycks dessutom bli utdraget och även om vi börjar skymta ett vaccin vid horisonten så kommer vi med all sannolikhet aldrig kunna leva som vi gjorde innan igen. 

Pandemin har inte bara fört med sig fundamentala förändringar i livstil. En annan verkan är tvärsäkra tyckare som är övertygade om att de sitter inne på den slutgiltiga sanningen om smittspridning. 2020 blev alla epidemiologer. Värst är de som kommer med tvärsäkra uttalanden om hur smittan tog sig in i äldreomsorgen. För det blir politiskt. Det blir höger eller vänster. Men den, inte sällan socialdemokrat, som till exempel påstår att smittspridningen är större hos privata omsorgsutförare än hos kommunala bör vara helt säker på att så är fallet. Vilket det inte är. 

Vad vi, trots politiska skyttegravar, vet är att äldreboenden med många timanställda drabbats hårdare än sådana med trygga anställningar. Det finns gott om utrymme för socialdemokratiska poänger bara i det konstaterandet. Inte minst som socialdemokraterna är i opposition i Stockholm, där smittan varit särskild utbredd.

Att få bort, eller i alla fall minska andelen, timanställda inom omsorgsyrkena borde vara varje rimligt partis främsta vallöfte efter den här våren, den här sommaren och den antagligen ganska mörka hösten. För nu ser vi vad det leder till. Inte ens den mest hårdast pressade kommunala budget man kan tänka sig kan dölja det faktum att timanställningar må vara billiga men kostar liv.

Och så är det ju inte bara när en livsfarlig pandemi härjar. Varje år tvingas människor som lever på marginalen att välja mellan att riskera att inte kunna betala hyran eller att gå till jobbet med aldrig så små förkylningstecken. De som tar del av äldreomsorgen, oavsett om det handlar om hemtjänst eller särskilda boenden, är i regel inte personer med toppenhälsa. Influensa dödar. Den där snuvan dödar. Självklart ska man inte gå till jobbet sjuk. Men hur är det när man är kvartssjuk? 

Vi skulle kunna klandra den enskilde anställde men vi skulle också kunna klandra det system som löser schemaläggning och ekonomi med otrygga anställningar. Inte bara för att de dödar äldre, även om det såklart är anledning nog att göra om och göra rätt, utan också för att det är ett system som driver bort personal som mycket möjligt hade kunnat bli fenomenala på sina jobb. Men som inte kan fortsätta. Eftersom inkomsten är osäker, man inte kan vara sjuk, vabba vettigt, förutsäga någonting eller planera för framtiden tvingas människor som är fast i timanställningar söka andra jobb. De bästa kommer snabbt att få sådana och de andra ganska snabbt.

På det sättet tappar vi både erfarenhet, kompetens och personal. Kvaliteten på omsorgen är givetvis till viss del beroende på personalens erfarenhet. Varför slänga bort den för kortsiktiga vinster?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.