Demokrati

Ängslig tvångsstat drabbar kommunerna

Statens kommunala tvångstankar är verklighetsfrånvända. Empatiska paroller från det civila samhällets manifestationer om att ”inga människor är illegala” kan inte utan vidare transformeras in till rättigheter och förmåner i kommunernas skattefinansierade välfärdsverksamheter.
Krönika

Staten och stora delar av det officiella Sverige tycks ha drabbats av en sorts kommunala tvångstankar. Inget förefaller utstråla sådan migrationspolitisk handlingskraft som att vilja tvinga kommunerna att göra det och detta.

Regeringen och Folkpartiet vill att kommuner ska tvingas ta emot asylsökande. Detta tvång görs ofta till ett stort nummer i politiken. I själva verket är tvånget ett av många exempel på ängsligt änglalik symbolpolitik.

Drygt 275 av 290 kommuner har redan avtal med Migrationsverket. Dessutom är det endast ungefär en femtedel av de asylsökande som skaffar sig någonstans att bo på det viset. De allra flesta väljer själva att åka till de kommuner där det redan finns många vänner och bekanta.

Dagens Nyheters liberala ledarsida (30/9) skäller på bostadsminister Kaplan för att han inte fullt ut vill tvinga kommunerna att bygga bostäder för alla nyanlända och andra utanför bostadsmarknaden.

Tanken på kommunalt byggtvång är absurd. Kommuner – och alla andra – bygger mot finansierad efterfrågan. Vi talar om hundratals miljarder kronor för att finansiera bygge och drift av den mängd bostäder som lär behövas. Vem ska hosta upp de pengarna?

Länsstyrelsen i Skåne och Mark- och miljödomstolen i Växjö vill tvinga Malmö kommun – och vid framgång i sista instans; alla kommuner – att härbärgera kåkstäder och slumboenden. Kommunens desperata vädjan om hjälp från staten att kunna stänga tiggarbosättningen på Industrigatan i Malmö möts med kalla handen av statens alla delar. Vare sig Polisen, Kronofogden, Länsstyrelsen, Domstolarna eller regeringen ger kommunen någon form av samhällsnyttig assistans.

Domstolarna kan vara på väg att tvinga kommunerna att betala socialbidrag till människor som fått avslag på asylansökningar och som befinner sig olagligt i landet. På Kammarrätten i Sundsvall pågår ”skriftväxling” i ett ärende om en ”papperslös” människas rätt att få socialbidrag av kommunen där hen vistas.

Tingsrätten i Umeå gav Vännäs kommun bakläxa när kommunen nekade socialbidrag. Tingsrättens dom överklagades till Kammarrätten. Står sig tingsrättens dom hela vägen upp till sista instans så innebär det att personer utan asylskäl kan stanna kvar och få rätt till understöd från kommunen.

Regeringen har sedan tidigare infört tvång för kommuner att ordna skolgång för barn vars vårdnadshavare vistas i Sverige utan tillstånd. Advokatyren runt begreppet ”papperslösa” är i sin helhet inte värdig en rättsstat. Empatiska paroller från det civila samhällets manifestationer om att ”inga människor är illegala” kan inte utan vidare transformeras in till rättigheter och förmåner i kommunernas skattefinansierade välfärdsverksamheter.

Statens kommunala tvångstankar är verklighetsfrånvända. Det som däremot verkligen behövs är att staten tvingar sig själv att få fason på det kaotiska mottagningssystemet. 

Vare sig Polisen, Kronofogden, Länsstyrelsen, Domstolarna eller regeringen ger kommunen någon form av samhällsnyttig assistans.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.