Krönika
Sverige
16 december 2019 kl 05:10

29 år senare har folkhemmet blivit ängsligt

Skribent

Anosh Ghasri
frilansskribent och utbildare

Det här är en opinionstext

I den mån något har gått sönder i Sverige är det vår förmåga att hantera det icke-invanda, förvärrat av en nationell neuros som tillkommit i brist på ett gemensamt nationellt narrativ och en närmast neurotisk hållning gentemot allt som kan betraktas som obekvämt, skriver Anosh Ghasri när det är på dagen 29 år sedan han kom till Sverige. 

En disig decemberdag för 29 år sedan idag satte jag för första gången min fot på svensk mark. Med åren har språkförbistringar, saknad och identitetsskapande ersatts av en hemmastadd känsla, ackompanjerad av en stark tillhörighet till detta i många avseenden fantastiska, men också märkliga, land.

I början hörde jag inte sällan andra med utomnordisk bakgrund säga att Sverige är Europas landsbygd. Tillvaron var enkel och hade sin gilla gång. Den saknade extravagansen i Paris, historien i Rom och vimlet i London. Men det gick att förverkliga sig. Alla åtnjöt samma offentliga rättigheter. I en norrländsk miljö, starkt präglad av jantelagen, lärde jag mig innebörden av att göra rätt för sig. Att man kommer långt med slit och möda var en annan kulturbärande tanke som jag ställdes inför. Det hela innehöll en moral som tilltalade mig i tonåren.

Svenskar var inte som Susan Sontag så snålt hade beskrivit dem, så hämmade att de rörde sig med liten rörlighet i huvudet, stela axlar, låst bäcken, oviga och med rak hållning. Sontags beskrivning av norrländska familjer, där det kunde gå månader utan att man växlade mer än ett par meningar med varandra, stämde inte heller. Det var i just den miljön jag lärde känna Sverige; genom allt från jul- och midsommarfirande till körlektioner och föreningsliv.

Svenskarna uppfattade jag som ett folk som tryggt och länge hade vaggats till sömns av folkhemmets synliga, ibland alltför påtagliga, hand. Det fanns en grundläggande trygghet och fasta hållpunkter i tillvaron. Politiken kunde vara rörig även då, men åtminstone jag som nykomling uppfattade ett sammanhållande kitt som band människor till något större, till ett och samma sociala kontrakt även om det förstås till och med då gnagdes på dess kanter ibland.

Sedan dess har Sverige föga överraskande förändrats successivt. Inget land är statiskt. Just det är faktiskt en anledning tillåta sig en smula optimism. Det går att vända skutan i det långa loppet med realistiska och långsiktiga lösningar. För det förtjänar det här landet. Det ställer förstås krav på handlingskraftiga politiker att hantera Sverige av idag. Men det kräver också att såväl medborgare som opinionsbildare inte stilla tiger inför felaktiga beslut.

I dag har vi en offentlighet som präglas av en alltmer påtaglig ängslighet inför förnuftet, det konstruktiva samtalet, de oundgängliga tuffa politiska besluten som emellanåt måste fattas. Gymnasielagen var en lag som främst gynnade politikerna bakom förslaget, inte landet. Regeringsbildningen gynnade främst parterna, inte nödvändigtvis landet. Politiseringen av alltfler vrår, från konsten och det offentliga till Nobelfesten, gynnar… ja, vem?

Landet eller särskilda politiska intressen?

Man flyr i stället för att fäkta, det förmodade onda ska förkastas och förskjutas, helst uteslutas, i stället för att hanteras. Det svåra och vemodiga bör undvikas. Det är inte för intet som frågor om medborgarskap, migration, hemspråksundervisning, situationen i många förorter, samt kriminalitet debatteras i oändlighet utan några egentliga lösningar.

I den mån något har gått sönder i Sverige är det vår förmåga att hantera det icke-invanda, förvärrat av en nationell neuros som tillkommit i brist på ett gemensamt nationellt narrativ och en närmast neurotisk hållning gentemot allt som kan betraktas som obekvämt.  

Minnet har en tendens att vara nostalgiskt. Men sakförhållanden är lätta att konstatera. Det Sverige som många kom till för närmare tre decennier sedan är, på gott och ont, inte samma land. Men det Sverige våra barn ärver måste vara bättre än dagens.

29 år senare är det delvis här jag finner Sverige, fortfarande lika fagert och tilltalande, men fångat i skärningspunkten mellan en avsaknad av den tillit och ordning som inte längre är lika självklar, och en nyvakenhet inför problem som staplats på varandra under decennier.

Det är inte av missnöje jag skriver detta, utan utifrån bandet till landet och dess medborgare.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 16 december 2019 kl 05:10
Uppdaterad: 16 december 2019 kl 05:05

Skribent

Anosh Ghasri
frilansskribent och utbildare