Skatteverket

23 år yngre tack vare Skatteverkets nya inställning

Jag har en nyhet: Världens äldsta människa är inte längre en svensk. Vi blev av med rekordinnehavet den 15 juni. Normalt är det endast genom att gå hädan som en ålderspresident kan mista sin titel. Men i det här fallet ägde tronskiftet rum genom ett myndighetsbeslut, meddelat per fönsterkuvert från Skatteverket.

Minnesgoda läsare är bekanta med det underliga ärendet. Enligt folkbokföringen levde världens äldsta människa i Sverige, den sista kvarvarande som var född på 1800-talet. Men i själva verket handlade det om falska identitetsuppgifter som inte rättats på över trettio år, trots att de var uppenbart felaktiga. Myndigheternas passivitet var förunderlig.

När jag läser handlingar hos Pensionsmyndigheten och Skatteverket blir bakgrunden aningen tydligare. Redan för fyra år sedan uppmärksammade Pensionsmyndigheten ett antal fall med pensionärer som tveklöst hade folkbokförts med en högre ålder än den verkliga. Ett av fallen var den blivande rekordinnehavaren.

Det är intressant att se hur fel av det här slaget kan uppstå. När personen först folkbokfördes uppgav hon sig vara 60 år gammal. Men två år senare ändrades födelsedatumet och hon blev 23 år äldre – allt baserat på en ”anteckning” i ett turkiskt pass med vars hjälp personen började använda sin makes döda ex-frus identitet. Ändå skulle det dröja ytterligare två år innan hon uppbar ålderspension. Lättbegripligt är det inte.

Pensionsmyndigheten skickade en begäran till Skatteverket att ändra de felaktiga uppgifter som de hittat. (Redan det framstår som udda. Är inte registervården Skatteverkets uppgift att sköta på eget initiativ?)  Men icke. Skatteverket menade att det näppeligen skulle gå att rätta födelsetiden och Pensionsmyndigheten tvingades konstatera att det inte gick att komma längre, bland annat ”med hänvisning till Skatteverkets inställning”.

Juridiska aspekter framställs gärna som entydiga och svartvita saker, men frågan är om inte det där med inställning har en större betydelse än man vill erkänna. När jag uppmärksammade fallet med den fiktiva 117-åringen  i en krönika i maj gav Pensionsmyndigheten mig rätt i kritiken. En månad senare öppnade myndigheten ärendet igen och skickade ännu en begäran till Skatteverket om att korrigera de felaktiga uppgifterna. De påminde samtidigt Skatteverket om att ”det är av vikt att uppgifterna i folkbokföringsregistret är sanningsenliga”. En ovanlig tillrättavisning myndigheter emellan.

Och se den här gången hade Skatteverkets inställning förändrats. Det som inte gick för fyra år sedan hade nu blivit juridiskt möjligt. Den gamla uppskrivningen av åldern ströks eftersom den var ”uppenbart oriktig”.

Att Skatteverket nu har funnit möjlighet att ingripa är förstås högst lovvärt. Samtidigt tror jag att den riktiga lärdomen från det här fallet ligger i nyckelordet ”inställning”. Myndigheternas handlingskapacitet avgörs inte bara av rättsregler, utan av attityder och förväntningar. Man kan misstänka att handlingsförmågan skulle återfunnits snabbare om det hade uppbådats något medialt intresse för ärendet. I den meningen har alla vi som verkar i offentliga sammanhang ett gemensamt ansvar. Vi får de myndigheter vi förtjänar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.