”Wetterberg luftar sina käpphästar”

Gunnar Wetterberg har skrivit en förbryllande text utifrån min bok Avslagsmaskinen. Den är förvisso intressant i resonemangen om betydelsen av opartiska byråkrater och dessas ansvar, men förbryllande eftersom det står klart att han inte har läst den bok han polemiserar emot. Hade han gjort det så hade han inte behövt bygga en halmgubbe av min kritik – en halmgubbe som ger sken av att jag argumenterar för att offentliganställda ska vägledas av sin moral i sin yrkesutövning. I själva verket är argumentet i boken det motsatta. 

Wetterberg menar att offentliganställda har ett ansvar att se till så att politiska beslut genomförs och inte kan obstruera utifrån sin privata moral. Om detta är jag överens. Min kritik mot Försäkringskassan handlar om att myndigheten frångår de demokratiskt beslutade regelverken – alltså lagstiftningen – för att i stället konstruera egna regler som är striktare än vad riksdagsmajoriteten beslutat om. Wetterberg tycks tro att Försäkringskassan specificerar lagen, men jag argumenterar i två kapitel för att regelverken i fråga saknar lagstöd. Man behöver inte hålla med om denna slutsats, men det är missvisande att låtsas som att mitt argument är att offentliganställda ska följa sin moral i stället för lagen, när argumentet är det motsatta. 

Det är sant att jag beskriver vad som kan kallas för en ”lydnadskultur” på Försäkringskassan, men problemet med denna är alltså att myndigheten inte är lojal mot lagstiftningen. Jag beskriver också att det är en avvägningsfråga när man som offentliganställd har ett moraliskt ansvar att inte åtlyda de regelverk som man förväntas följa. Utifrån Lennart Lundquists teorier om ett offentligt etos menar jag att vi behöver byråkrater som kan resonera självständigt om var gränsen går, men att problemet är att Försäkringskassans interna styrning effektivt försvårar sådant resonerande.

Här finns embryot till en viktig diskussion; å ena sidan förväntar vi oss demokratiskt fattade beslut implementeras, men å andra sidan också att offentliganställda agerar när grundläggande demokratiska rättigheter kränks. Det är mycket möjligt att jag och Wetterberg landar olika i denna svåra fråga. Tyvärr så slätas den över med att det är långt från svensk byråkrati till Auschwitz. Ett påpekande som hade bitit bättre om det inte varit för att jag konstaterar just detta – att det inte går att jämställa Förintelsen med Försäkringskassan – i inledningen till det kapitel där jag diskuterar lydnad och handläggares agerande. 

Därtill tycks Wetterberg sakna grundläggande kunskap om sjukförsäkringens regelverk, vilket är förbryllande givet hans professionella bakgrund. Han förespråkar en ordning där det finns tydliga ”ja” och ”nej” i snåriga socialförsäkringsärenden, men jag visar hur det är just denna föreställning som har lett till att myndigheten har rört sig längre bort från gällande lagstiftning. Man har konstruerat regler som förvisso är tydliga och lätta att tillämpa, men som inte ligger i linje med lagstiftning och förarbeten. Såväl forskning som en lång rad utredningar har visat att bedömningar om rätt till denna och andra ersättningar till sin natur behöver vara kvalitativa och måste bygga på handläggarnas professionella kompetens. 

Det finns mycket att diskutera och kritisera i min forskning om Försäkringskassan och sjukförsäkringen. Det finns principiellt intressanta frågor om offentliganställdas ansvar där jag själv inte vet svaret och därför behöver pröva mina argument. Men för att det ska bli en diskussion förutsätts att de som deltar faktiskt läser och försöker förstå vad jag som författare menar. Radioinslaget i Studio Ett blev för Wetterberg en förevändning för att lufta sina käpphästar. Tyvärr med ett resultat som varken lyckas beskriva vad min kritik går ut på eller starta en meningsfull diskussion om offentliganställdas ansvar. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.