Vuxenutbildning

”Vuxenutbildningen brister i likvärdighet”

Den kommunala vuxenutbildningen lever inte upp till kravet på likvärdighet. SKL bör arbeta för att samma krav ställs på utbildningen i hela landet. Och Skolverket bör ta fram nationella riktlinjer.

Ingen kan väl ifrågasätta nyttan av den kommunala vuxenutbildningen (komvux). Den skolform som är större än gymnasieskolan och en avgörande aktör för kompetensförsörjningen inom exempelvis vård och omsorg, bygg och anläggning och industri. I takt med de omvälvande samhällsförändringar som migration, klimat och teknik som AI bidrar till kommer behovet av att erbjuda individer möjlighet att i vuxen ålder utbildas, kompetensutvecklas och omskolas framgent att öka.

Men i och med vuxenutbildningens ökade betydelse ökar också kraven på landets kommuner att erbjuda vuxenstuderande likvärdiga förutsättningar till en kvalitativ utbildning. Frågan är om så är fallet idag?

I den statliga komvuxutredningen, En andra och en annan chans – ett komvux i tiden (SOU 2018:71) slås bland annat fast att: ”att utbildningen ska vara individanpassad och likvärdig över landet, ses som en inkluderad del i skolväsendet och kunna möta en breddad målgrupp med allt från högt motiverade yrkesväxlare till personer med kort utbildning och bristande studievana.”

Gott så. Men hur står det egentligen till med likvärdigheten om man jämför olika kommuner?

Inom vuxenutbildningen råder det en diskrepans sett till kraven på undervisningen. Inte minst synliggörs det vid en jämförelse av de entreprenadavtal som är vanliga inom komvux. Oavsett avtalsmodell skiljer sig kravställningarna åt. Ibland är skillnaderna stora.

Som exempel kan nämnas undersköterskeutbildningen, en av de mest sökta yrkesutbildningarna inom komvux. I kommun X kan kravet vara att eleven ska erhålla minst 16 undervisningstimmar i veckan, medan kommun Y har ett krav på minst 11 undervisningstimmar i veckan. Sett till hela utbildningen (tre terminer) kan eleven i kommun X vid slutförd utbildning ha erhållit 300 fler undervisningstimmar än eleven i kommun Y.

Vän av ordning kan då hävda att det handlar om kvalitet och inte kvantitet när det handlar om undervisning. Och i viss utsträckning kan det så vara. Ibland kan kvalitet kompensera för kvantitet. Men, om det som i exemplet ovan råkar vara samma leverantörer av utbildningen i de båda kommunerna faller då inte detta resonemang? Risken finns därmed att Sveriges kommuner bygger A- och B-lag. Kan vi då prata om en likvärdig utbildning?

För att garantera Sveriges alla komvuxstuderande likvärdiga förutsättningar, oavsett kommuntillhörighet, samt försäkra framtida arbetsgivare om arbetstagarnas likvärdiga kompetens, anser vi att landets kommuner, med stöd av Sveriges kommuner och landsting (SKL), bör arbeta för att harmoniera kraven på utbildningen.  

Men för att en reell förändring ska ske bör även regeringen ge Skolverket i uppdrag att ta fram nationella riktlinjer för hur den kommunala vuxenutbildningen ska utformas sett till krav på undervisningstid, såväl inom teoretiska kurser som inom yrkesutbildningar, tillgång till elevstödjande funktioner med mera.

Först när detta genomförs kan vi på riktigt börja prata om en nationellt likvärdig vuxenutbildning och först då kan vi erbjuda våra elever likvärdiga förutsättningar till en andra och en annan chans.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.