Att diskutera volymer har gått från att vara fascistiskt till nödvändigt. Att varna för att det kan finnas terrorister i flyktingströmmar är plötsligt att ta ansvar. När Löfven sa att Sverige varit naiva gick förstås topplocket hos horder av svenskar: ”tala för dig själv!” Och så nu alltså detta klimax där regeringen gör en helomvändning i migrationspolitiken och är så nära att stänga gränserna att det enda som återstår är taggtråd. Politik som förut förkastats som fascistisk och känslokall är nu att ta ansvar.
Jag ska inte fortsätta att banka in detta självklara mer än att säga att jag hoppas att det kommer något gott av detta. Som en viss ödmjukhet i en samhällsdebatt som med sin polarisering och destruktivitet nått syntax error för länge sen.
Förhoppningsvis kan vi också bättre förstå vad som skapat de ”bruna trollen” (till skillnad mot de ”goda trollen”) och fått dem att bli så aggressiva och bittra i sociala medier.
Regeringens färska förslag för att minska migrationsströmmarna sägs vara ett sätt att likna övriga Europa. Samtidigt är det ett faktum att förslagen i mångt och mycket liknar det som Sverigedemokraterna föreslaget. Slutsats: övriga Europa för alltså till stora delar SD:s politik!
Av någon anledning pratas det lite om detta, trots att det är uppenbart att nationalism, värnandet av den egna kulturen, protektionism och extrem vaksamhet mot islamism är helt naturliga inslag i många europeiska länder. Länder som struntar konventioner de skrivit på och som lägger ner stora pengar på att måla ut sitt land som ogästvänligt för flyktingar.
Här finns balkanländerna (vilket förnämligt brukar uppmärksammas av Richard Swartz, till exempel här) men även Österrike, Frankrike och faktiskt även Danmark, Finland och Norge. Det är jobbigt att ta in. Vi pratar alltså om länder där vi känner människor, vars historia är så sammanflätad med vår egen, som vi älskar att besöka och känner så mycket för.
Man kan också titta på historien. I den aktuella dokumentärfilmen om Katarina Taikon som går på bio just nu kan man höra Olof Palme säga att visst ska Sverige vara generösa mot människor i nöd ”men vi måste ha en reglerad invandring”.
Det handlade då om några hundratal romer som hade kommit till Sverige (lika många som kommer på ett dygn i dag) och som då sågs som en gigantisk utmaning.
Så alltså, människor som vill föra en politik som förs i stora delar av Europa i dag och som tycker ungefär som superhumanisten och människorättskämpen Olof Palme i dag, pekas ut som ”lågpannade as” (Sydsvenskans högprofilerade reporter Andreas Ekström), som man borde ”mura in i småstäderna de bor i och kasta bort nyckeln” (se här), och mycket annat för sina ”extrema” åsikter. Inte av nätpöbeln då, utan av respekterade journalister.
Bland etablissemanget har stollarna föraktats brett. Det torde vara ganska unikt att media och politiker så unisont gått hand i hand i sin avsky mot SD med anhang. Jag vet inte hur många artiklar i utländsk press som jag läst på just detta tema av förvånande reportrar.
Det är inte märkligt att det skapar en frustration och ett hat. Det är inget försvar mot hot, påhopp, vulgära attacker. Men visst är den senaste händelseutvecklingen ett tydligt bevis på hur trollen har fått näring och fått dem allt mer mörka i sinnet.
Låt oss hoppas att detta blir en påminnelse om att inte använda för mycket brösttoner och sätta sig på alltför höga hästar. Det gör ont när man trillar av.
Jag skulle önska att många tänker på det när nästa omgång frågor oundvikligen kommer dyka upp i kölvattnet av flyktingströmmarna. Som lägre lägstalöner och en uppluckring av arbetslagar för att skapa fler jobb. Som fri hyressättning och liberalare byggregler för att skapa fler bostäder. Som en diskussion kring vilka människor som ska ha rätt till svensk välfärd. Som behovet av fler poliser med dessutom ökade befogenheter.
Innan ni börjar skrika om inhumant, nyliberalt trams eller fascistiskt dito, tänk tillbaka på den här hösten och visa respekt och generositet mot ideologiska motståndare. Det blir bäst så.
Fotnot: Texten har tidigare publicerats på skribentens blogg.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
