Debatt
Narkotika
3 november 2016 kl 16:55

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Visionen måste vara att droger inte har någon plats

Jag anklagar mig själv och min generation för att vi inte gjort tillräckligt för arbetet mot narkotikan. Anklagelseakter är sällan konstruktiva men det är lika bra att vara dramatisk för att ni ska lyssna, skriver Pär Eriksson, kommundirektör i Eskilstuna, som menar att 80-talets arbete mot narkotika bör uppvärderas.

Det här är en opinionstext

Pär Eriksson
kommundirektör, Eskilstuna kommun

Under stora delar av 1980-talet arbetade jag med socialt vingklippta ungdomar och deras föräldrar. Jag var en av de unga socialarbetarna som vid den tiden fångades av att narkotikan fick fäste i breda grupper av ungdomar.  Jag såg unga människor som gick under. Jag mötte familjer som splittrades och trasades sönder, olyckor och ond bråd död. Det är minnen som är djupt inetsade i mitt hjärta och otaliga är också de tårar jag spillt. Men jag mötte också många ungdomar som med stöd av samhället och vuxna tog sig ur missbruket och återerövrade sina liv.

Det här var en tid då samhället arbetade målmedvetet mot narkotikan och dess inneboende kraft att skapa livslånga beroenden som tar ifrån unga människovärde och framtidshopp. Politiker, skola, socialtjänst, fritidsgårdar, polis, föräldrar och föreningar drog åt samma håll.  Det är möjligt att någon tycker att jag romantiserar och ger en ljusare bild av 1980-talet än det var men det är så jag minns det.

Det är också en tid då missbrukarna erbjöds en offensiv behandling och vård. Olika antidrog-kampanjer avlöste varandra. Före detta missbrukare, folkrörelser, poliser och socialarbetare stod i kö för att sprida sitt budskap i klassrum och på föräldramöten. Ett budskap från den tiden var att får vi inte stopp på narkotikan så kommer inte bara humanistiska värden att sättas på spel utan demokratin kommer också att utmanas. 

Vi skriver 2016. Jag har blivit 30 år äldre och lite klokare. Eller inte. Jag anklagar mig själv för att jag inte såg det här och att min generation inte tillräckligt envetet fortsatte vårt arbete.  Istället fick drogliberala tongångar fäste. Arbetet mot narkotikan ifrågasattes och beskrevs ibland i debatten som något reaktionärt och tillhörande en svunnen tid. Polisen omgrupperade sig och duktiga narkotikapoliser gavs bredare uppdrag. I våra kommuner lades narkotikaenheter och särskilda tjänster som fokuserade på narkotikaarbetet ner till förmån för ett mer övergripande folkhälsoperspektiv. Min erfarenhet är att detta skedde med goda intentioner och en vilja att göra gott. Om än något aningslöst.

Och nu har vi facit. Knarket får ett allt starkare fäste i vårt land och våra bostadsområden. Och precis som vi då varnade för – det är förortsbarnen som är förlorarna.

För någon vecka sedan hade vi en dödsskjutning i Eskilstuna. Vi känner igen mönstret från många av våra storstäder. Det är nästan alltid narkotikan som är magneten och drivmotorn i kriminaliteten, i våldet och dödandet. Det är ett högt pris vi betalar. Människors liv sätts på spel, familjer och vänner splittras.

Mördare, kriminella och drogförsäljare ska naturligtvis dömas och ta ansvar för sitt handlade men de har också gått i våra skolor, fritidsgårdar och spelat i våra fotbollslag. De har en mamma och pappa, en mormor eller en bror. 

På sociala medier föreslår de mest dramatiska kommentarerna att vi ska spärra in dem på livstid eller skjuta dem.

Det ohumana och råa samhället växer fram. Samtidigt så förstår jag människors förtvivlan och oro. I brist på en framåtsyftande och sammanhållen samhälls- och narkotikapolitik blir ropen på hårdare tag människors enda hopp. Uppgivenheten tar över.

Svaret på vad vi ska göra för att motarbeta våldet, kriminaliteten och våldet är komplext. Jag är tillräckligt erfaren för att inse det. Men en bra början är att inge hopp hos alla unga människor och deras föräldrar att samhället står upp mot narkotikan.

Lärare, fritidsledare, socialarbetare, behandlingspersonal, polis och andra viktiga yrkesgrupper behöver få stöd från oss som representerar det offentliga samhället. Och gör vi inte det så bäddar vi för de krafter som vill lägga skulden på våra invandrare och flyktingpolitiken. När svaret är något annat.

Vi måste tillbaka till en tydligare vision om att narkotikan inte har någon plats i vårt moderna demokratiska samhälle så här i början av ett nytt sekel. Vi är skyldiga våra barn och ungdomar det.

Jag är stolt över att den viktiga konferensen Sverige mot Narkotika 2017 arrangeras i just Eskilstuna. En ny generation tar över.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 3 november 2016 kl 16:55

Skribent

Pär Eriksson
kommundirektör, Eskilstuna kommun