Vinstreglering stoppar vård som ger bäst resultat

The rule of unintended consequences är ett begrepp som används för att visa när goda intentioner får oavsiktliga konsekvenser med direkt motsatt resultat än det tänkta. Ett aktuellt och tydligt exempel är Ilmar Reepalus förslag att stärka välfärden genom att begränsa vinstuttaget för företag verksamma inom bland annat vård. Förslaget kommer att leda till ökad konsolidationstakt, nedläggning av välfungerande och populära enheter samt minskade incitament för att satsa på och utveckla vården.   

Primärvården befinner sig i ett allvarligt läge. Skenande kostnader, en ökande andel vårdkrävande äldre och stora svårigheter att lösa allmänläkarbristen gör att vi närmar oss gränsen då det inte längre går att garantera en fungerande primärvård med godtagbar kvalitet. Bristen på läkare går ut över patienterna i form av otillräcklig tillgänglighet och minskad möjlighet att träffa samma läkare.

Personalen drabbas genom en stressigare arbetsmiljö, vilket riskerar att ytterligare minska primärvårdens attraktionskraft och öka bemanningsproblematiken. Situationen är likartad i stora delar av landet och leder till en ojämlik hälsa. Problembilden är tydlig, men receptet för att komma tillrätta med utmaningarna är inte skadliga politiserade regleringar.

De vårdcentraler som fungerar bäst idag är relativt små med omkring 4 000 listade patienter. De har också en läkare som verksamhetschef. Läkarförbundets rapport ”Specialistläkarnas förutsättningar att ge god vård och bra service på vårdcentralerna” visar att framför allt privata vårdcentraler där ägarna är kliniskt verksamma sticker ut på ett positivt sätt, vilket också är den vanliga driftformen i länder med en välfungerande primärvård. 

För 15 år sedan var den norska primärvården i en liknande kris som den svenska. För att få idéer till att lösa grundproblemen med rekryteringen till allmänläkarkåren och den bristande kontinuiteten studerade norska delegationer andra länder som lyckats bättre. Den gemensamma nämnaren för de länder som lyckats med sin primärvård är att den bygger på privatpraktiserande läkare som har avtal med myndigheterna, och att alla invånare listas på läkare. 

Genom en omfattande satsning genomfördes fastläkarreformen (fastlegeordningen) i juni 2001 och Norge har nu ett system där primärvården sköts, med några få undantag, av enskilda privatpraktiserande läkare. Reformen var en stor framgång och utvärderingar visar på att läkartillgången, tillgängligheten och patientnöjdheten har ökat betydligt, framför allt i glesbygd. Fastlegeordningen är en mycket uppskattad reform och så gott som hela befolkningen har sin egen läkare. 

Sverige står nu inför liknande problem som Norge gjorde för 15 år sedan, men debatten riktar ensidigt in sig på verksamhetsformer och adresserar inte de verkliga problemen och utmaningarna. Ökade regleringar av privata vårdverksamheter bör ses i ljuset av den kvalitet verksamheten levererar inte vilken verksamhetsform som används. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.