Debatt
Medier
13 juni 2016 kl 11:20

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Vill vi ha medier som styrs av en pöbelmentalitet?

Pressetiken och namnpublicering i medier av misstänkta brottslingar handlar om vilket samhälle vi vill ha. Och jag lever hellre i ett samhälle utan pöbelmentalitet och lynchjustis, skriver journalisten Martin Schori i en replik till Paulina Neuding.

Det här är en opinionstext

Martin Schori
journalist och författare till boken Online Only – allt du behöver veta för att bli morgondagens journalist

REPLIK I år fyller den svenska pressetiken 100 år. Den senaste tiden har den utmanats rejält, framför allt av propagandasajter iklädda journalistisk kostym, men även av personer inifrån branschen.

Det senaste exemplet är Paulina Neuding, tidigare chefredaktör på Neo. Hon menar att medier som mörkar ansikten bör tänka till, antagligen genom att helt sluta med detta.

Är policyn att inte publicera bilder på ansikten det sätt på vilket public service väljer att hantera problemkomplexet kring invandring och brottslighet? frågar sig Paulina Neuding i sin krönika Medier som döljer ansikten bör tänka till, i Dagens Samhälle.

Istället för att ta reda på svaret från de som skulle kunna veta det (SVT) bestämmer sig Neuding för att hitta på ett eget svar (ja”). Sedan baserar hon resten av sin krönika på det – och devalverar en 100 år lång tradition till att bli en fråga om ett sätt att hantera de senaste årens polariserade invandringsdebatt.

De pressetiska reglerna är komplexa och öppna för tolkning. Det ser vi exempel på just nu, när vissa medier väljer att namnge den 33-årige man som misstänks för mordet på 41-åriga Lotta, medan andra avstår. Oftast handlar bedömningarna om namn- och bildpublicering om den publicitetsskada man tror att den orsakar, både för den enskilde individen och personer i dess närhet (som barn). Detta vägs sedan mot – det förvisso något diffusa – allmänintresset.

Svenska medier är restriktiva med att publicera namn och bild på misstänkta brottslingar. Det kan ha många, i min mening goda, skäl: poliser, åklagare och medier kan ha fel, medier ger egentligen en ganska skev bild av verkligheten etc (läs mer om detta här).

När Ekot i går söndag valde att inte direktsända en presskonferens från polisen i Orlando, om terrordådet mot besökarna på en nattklubb, möttes de av en storm av protester. Var det för att terroristen kunde ha kopplingar till militant islamism (vilket man enligt dessa mediekritiker då skulle mörka)? Det enkla svaret var att Ekot befarade att polisen skulle namnge den misstänkte massmördaren. Det var man uppenbarligen inte redo att göra ännu, och därför ville Ekot lyssna på materialet före man kablade ut det.

Som pressombudsmannen Ola Sigvardsson uttryckte det när jag intervjuade honom för min bok Online only: Pressetiken handlar om vilket samhälle vi vill ha. 

Jag lever hellre i ett samhälle utan pöbelmentalitet och lynchjustis. Neuding ifrågasätter om det verkligen finns någon risk för det senare - och det beror ju lite på vad man menar. Men det finns många exempel på hur felaktiga rykten och utpekanden lett till ett extremt obehag hos de utpekade.

Förtroendet för journalistiken skulle sannerligen kunna vara högre. Pressetiken är gammal och bör kanske inte vara statisk. Men att möta konkurrensen från alternativmediernas amatörmässiga nyhetsrapportering och totala likgiltighet inför pressetik är inte rätt väg att gå. 

Vi journalister måste dock bli bättre på att förklara varför vi har etiska riktlinjer. Vi måste ständigt påminna och förklara hur vi resonerar. För det är uppenbart att väldigt många människor, bland vår publik och inom vår egen kår, behöver påminnas om varför vi har den.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 13 juni 2016 kl 11:20

Skribent

Martin Schori
journalist och författare till boken Online Only – allt du behöver veta för att bli morgondagens journalist