Vill Hyresgästföreningen sätta stopp för hyresrätter?

Replik. Vill Hyresgästföreningen att det ska finnas hyresrätter i framtiden? Det är en rimlig fråga för den som läser det senaste inlägget av Marie Linder och Erik Elmgren, förbundsordförande respektive förhandlingschef på Hyresgästföreningen. De för fram ett antal märkliga argument för små hyresjusteringar under 2019.

Det första argumentet bygger på att hyresrätten genererar ”en säker inkomst i form av hyra som aldrig sjunker”. Detta argument är inte så lite märkligt med tanke på att de senare i texten hänvisar till 19 fleråriga avtal från 2017, som ger en genomsnittlig höjning på 0,85 procent för 2019. Om Riksbankens prognos för inflationen slår in, motsvarar dessa uppgörelser en real sänkning med 1,85 procent. Om det är denna nivå Hyresgästföreningen vill tvinga på landets hyresvärdar, kommer den reala hyresnivån därmed att ha sänkts fyra år i rad.

Känner man inte till hur de årliga hyresförhandlingarna fungerar, verkar detta nog konstigt. Varför går landets hyresvärdar frivilligt med på att sänka sina hyror? Det gör de inte. De tvingas till det.

Det är Hyresgästföreningen som ensidigt bestämmer utfallet av de årliga förhandlingarna. Det beror på det faktum att det inte finns någon oberoende tvistelösning som parterna kan vända sig till om de inte kommer överens. Därmed kan Hyresgästföreningen vänta ut sin motpart (hyresvärden). Om hen inte accepterar Hyresgästföreningens bud blir det ingen höjning.

Detta problem har uppmärksammats i ett flertal rapporter, senast av Hyresgästföreningens egen Hyreskommission. Bakom lyckta dörrar är SABO, Fastighetsägarna och Hyresgästföreningen eniga om att en oberoende tvistelösning krävs för att göra parterna jämbördiga. Under hösten har de tre organisationerna föresatt sig att lösa problemet. I det perspektivet är det minst sagt märkligt att Linder och Elmgren argumenterar för en ny real sänkning, som ska genomdriva med hjälp av vetot.   

En annan märklighet är Linders och Elmgrens påstående att varje hyreshöjning riskerar att äventyrar samhällsekonomin. En procent i hyreshöjning minskar, enligt skribenterna, köpkraften med en miljard kronor. Tanken är att övertyga läsaren om det ohållbara i att höja hyrorna. De kanske lyckas med detta.

Men vem tror att hyresrätten kommer att gå en ljus framtid till mötes om hyresnivån sänks realt år efter år? Hur ska kapital kunna byggas upp för att bygga nya hyresrätter? Hur ska hyresvärdar kunna sköta det löpande underhållet? Vi riskerar en framtid med färre och sämre underhållna hyresrätter. Med tanke på hyresrättens betydelse för arbetsmarknaden är det ett scenario verkligen påverkar samhällsekonomin negativt.

Hyresutvecklingen framöver kommer att vara central för fortsatta investeringar i hyresrätter. Under drygt två decennier har kapital lockats till hyresrätten av den värdeökning som följt av trendmässigt fallande räntor och stigande priser på bostadsrätter, som gynnat värdet på hyresrätter eftersom dessa kan ombildas till hyresrätter. Nu står vi inför stigande räntor och en osäker utveckling på bostadsrättsmarknaden. Det innebär att utvecklingen av den enda intäkten, hyran, kommer att hamna i fokus när investeringar i hyresrätter ska övervägas.

Att Linder och Elmgren blundar för dessa realiteter är oroande. Att med hjälp av ett veto tvinga fram fortsatta reala hyressänkningar gör kanske en och en annan hyresgäst glad. För alla de som står utanför hyresmarknaden i dag och i morgon är situationen mindre lustig. Om det är på detta sätt skribenterna vill ta ansvar för hyresrättens framtid, finns det anledning att vara orolig.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.