Debatt
Anhörigvård
19 september 2019 kl 11:56

Viktigt att anhörigvårdarna får stöd efter unika behov

Det är utmärkt att regeringen ser och satsar på de många anhöriga som vårdar i hemmet. Viktigt är också att man i insatserna förstår att gruppen anhörigvårdare är heterogen. Vissa vårdar vuxna barn, andra en partner man delat hela livet med. Därtill skiljer sig vårdbehoven åt kraftigt, det är därför viktigt att stöden till anhöriga är anpassade till den unika livssituationen.

Det här är en opinionstext

Replik. I går skrev socialminister Lena Hallengren (S) att regeringen ska ta fram en nationell strategi för anhöriga till äldre vilken innebär ett samlat grepp för att stödja anhöriga till äldre personer. Vidare uttrycker ministern att anhörigas insatser ska vara frivilliga och att anhöriga ska kunna få ett bra stöd oavsett var i Sverige man bor.

Nyheten om en ny nationell strategi är mycket välkommen! Det är dock av största vikt att denna grundar sig i ett nytt samlat grepp där gruppen ses som heterogen, då farhågan annars är att man går i samma gamla fotspår där anhöriga, oavsett vem de är får samma generiska stöd. Anhöriga som grupp är heterogen i allra högsta grad och alla har inte samma relation till den som behöver vård. Vissa kan vara vuxna barn, andra partners som byggt ett hem och liv tillsammans, därav torde med största sannolikhet behov av stöd skilja sig åt. Alla som vårdas av anhöriga har inte heller samma sjukdom eller vårdbehov. Det är därför viktigt att stöd till anhöriga behöver stärkas och vara anpassat till den anhöriges unika behov och där den befinner sig i livet.

Det är i dag allmänt känt att platsbristen på boenden lett till långa köer. Ekvationen om att anhörigas insatser ska vara frivilliga går därför inte ihop då det läggs ett stort ansvar på anhöriga att utföra den vård och omsorg äldreomsorgen inte mäktar med. Vi måste erkänna att i dagens Sverige är anhörigas insats en ovärderlig del av äldreomsorgen och inte minst rör detta anhöriga till personer med demenssjukdom, en grupp som ökar drastiskt med vår åldrande befolkning. Att socialministern då uttrycker att vi har en utbyggd äldreomsorg, där anhörigas insatser ska vara frivilliga saknar tyvärr verklighetsförankring, för vad vore alternativet?

År 2016 fanns i Sverige drygt 82 000 platser på särskilda boenden för personer över 65 år, av dessa var enbart en tredjedel med demensinriktning. Under samma år uppskattade Socialstyrelsen att mellan 130 000 och 150 000 personer hade en demenssjukdom, en siffra som ökar med 25 000 per år. Detta innebär att fler personer med demenssjukdom kommer vara tvungna att bo kvar hemma, och fler anhöriga så gott som tvungna att ge vård. En vård som borde utföras av professionella med specialistkompetens inom demensvård. Ofta är den anhörige en partner, som i takt med demenssjukdomens utveckling ofta går från livskamrat till vårdgivare. Till sin hjälp finns i bästa fall personal från hemtjänsten som gör vad de kan, men som ofta även de saknar adekvat utbildning inom demensvård.

Insatserna anhöriga utförde år 2012 beräknades spara staten 10 miljarder i formella vårdkostnader, en summa vi bara kan anta har ökat. Om insatserna anhöriga gör ska vara frivilliga ställer vi oss frågan om äldreomsorgen är beredd den dagen anhöriga väljer att inte vårda? Oavsett måste denna summa ställas i relation till den börda vårdarrollen ofta innebär. Forskningen är tydlig med att anhöriga som vårdar en närstående med demenssjukdom ofta upplever lägre livskvalitet, sämre hälsa och ett försämrat psykiskt mående än den som är sjuk. Med hänvisning till ovan, måste socialministern och regeringen ställa sig frågan om anhörigas insatser verkligen är frivilliga? För i dagsläget verkar de snarare nödvändiga.

Det är inte heller realistiskt att antal platser på demensboenden kan öka i samma takt som personer med demenssjukdom. Vi måste acceptera och erkänna att anhöriga gör en ovärderlig insats och då är en nationell strategi ett första steg. Regeringen måste nu ta fram en strategi fri från ålderism, alla äldre och äldre anhörigvårdare är inte lika, utan en heterogen grupp med olika behov och prioritera ett likvärdigt stöd anpassat till deras unika situation. Fokus som läggs på anhörigas insatser ska inte vara i termer av frivillighet, utan fokus måste vara på de anhörigas situation, där de besparingar deras insatser ger välfärdssverige inte bekostas av deras hälsa och psykiska mående.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.