I november 2016 lämnade Ilmar Reepalu över sitt betänkande från Välfärdsutredningen till regeringen. Utredningen har haft i uppdrag att föreslå ett nytt regelverk för offentlig finansiering av privat utförda välfärdstjänster, och syftet har varit att säkerställa att våra gemensamma skattemedel används till det som de är avsedda för.
Betänkandet föreslår bland annat ett vinsttak och att överskott som huvudregel ska återföras till verksamheten. Utredningen lämnar också förslag på att ägare och ledningar för företag och organisationer som bedriver välfärdsverksamhet ska ha den erfarenhet och insikt som krävs för att kunna bedriva verksamheten på ett bra sätt. Aktörerna ska också ha en rimlig nivå av ekonomisk stabilitet. Detaljerna i förslagen går så klart att diskutera, men i stort är det ett välbehövligt arbete som utredningen har gjort.
REPLIK: Ska S gå till val på att lägga ner tusentals skolor?
Den offentliga debatten som följt efter att Reepalu lämnade sitt betänkande om hur vi kan skapa en välfärd med mer ordning och reda har varit tämligen förutsägbar. Medan Vårdföretagarna och Svenskt Näringsliv tycker sig se en kollaps för välfärden, anser Vänsterpartiet att förslagen inte är tillräckliga och tycker att utredningen borde ha gått längre.
Vi vet att mellan 60 och 80 procent av svenskarna, beroende på hur frågan ställs, under flera år i olika opinionsundersökningar har gett uttryck för uppfattningen att de skattemedel som avsätts till välfärd också ska gå dit. Det tråkiga är att vi som socialdemokrater verkar vara beredda att sänka våra ambitioner för hur vi ska få till en bättre fungerande välfärd.
I handlingarna till Socialdemokraternas partikongress den 8–12 april i Göteborg är en av de prioriterade frågorna bland de politiska riktlinjerna att stoppa vinstjakten. Problemet är att denna fråga ligger under kunskapsavsnitten och endast syftar till att få bukt med vinstjakten inom skolan. Med tanke på den debatt som förts från regeringen, både medialt och i riksdagen inför kongressen, kom inte detta som någon överraskning. Men det är inte bra nog. Det är snarare en spegling av det parlamentariska läget än ett tecken på att man lyssnar till invånarna. Det är ett problem att partistyrelsen på förhand är villig att kompromissa om och ge vika i denna viktiga fråga till förmån för borgarnas och välfärdsbolagens intressen.
Vi brukar vara stolta över vår välfärd. Men det ligger inte inom ramen för den svenska modellen att riskkapitalister styr välfärden utifrån ett vinstintresse eller att våra skattepengar går till vinstuttag för dem som äger aktierna på bekostnad av kvaliteten i verksamheterna. Den svenska modellen innebär ordning och reda i hela välfärden, där resurserna går till det de är avsatta för.
Vi ser nu problem med privata assistansbolag, som verkar inom lagen om stöd och service till funktionsnedsatta personer, som lyckas driva upp kostnadsutvecklingen på LSS-området. Vi ser också en utbredning av ”lagen om valfrihet” inom äldreomsorgen i allt fler kommuner i landet. Samtidigt konstaterar Reepalus utredning att det är inom sjukvården och sociala insatser som övervinsterna är störst.
När intäkter är svåra att påverka är det kostnaderna som behöver minska. Det brukar enklast låta sig göras genom att tumma på kvaliteten eller hyvla antalet timmar för de anställda. Vi behöver stoppa vinstjakten inom hela välfärden, och därför duger det inte att endast rikta lösningarna till skolområdet.
Det är anmärkningsvärt att det saknas tydliga villkor för vilka som får ta emot offentlig finansiering inom välfärden. Lyckas vi inte rätta till detta riskerar det att skada medborgarnas tilltro till välfärden och i förlängningen viljan att gemensamt finansiera den.
Vi har förmågan att ta oss an utmaningen att finna breda lösningar inom hela välfärden, där medborgarnas behov får styra. Vi behöver inte prioritera ett område framför ett annat. Vi behöver ta ett bredare krafttag och bejaka den problematik som Reepalu pekar på i sin utredning. Vi behöver skapa ordning och reda på hela välfärdsområdet.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
