Vi måste tala om N-ordet i asylpolitiken

Andra europeiska länder har kommit längre i mognad i den migrationspolitiska debatten än vad vi har gjort. Fortfarande kan vi inte här i Sverige, utan att bli anklagade för rasism, använda oss av ”the N-word”: N som i ”numbers” eller numerär. För till syvende och sist kommer vi hamna just där. Vilken numerär vi klarar av och under vilka villkor? Skall den svenska välfärden omfatta alla som befinner sig i Sverige, skall den vara obegränsad i tid?

I min värld är svaret på frågan ovan ja, självklart. Den svenska traditionen garanterar alla såväl bostad som ett relativt sett stabilt socialt skyddsnät. Problemet är bara, i varje fall i dag, att denna välfärd bygger på en hög sysselsättningsgrad. Via arbete och en progressiv skatteutmätning försörjer vi de som har det svårast samtidigt som vi i dagsläget fortfarande – via skattsedeln – säkerställer våra pensionärers inkomster och våra barns skola samt en skattesubventionerad sjukvård av, tror vi, god kvalitet.

I dag varierar kvaliteten på välfärden kraftigt över landet. Bara inom primärvården saknas 1 500 specialistläkare och 1 000 allmänläkare. Denna brist är inte heller jämt fördelad över landet, utan storstäderna har väsentligt lägre vakansgrad på distriktsläkarmottagningarna än ute i landet. Även lärarbristen är kännbar. Om storstäderna tycker de har svårt att rekrytera behöriga lärare är det ingenting mot situationen ute i landet. En situation som inte blir bättre av att stora flyktinggrupper dumpas, genom upphandlade boenden av Migrationsverket, ute i landet.

I Filipstad kan inte kommunen längre garantera barn en skolplats och i Vindeln aviserade en entreprenör att han skulle ta emot 69 nyanlända den 24 oktober i år. Asylprocessen ska normalt ta tre månader men på grund av den stora inströmningen av flyktingar Sverige har i dag har detta inte kunnat mötas. De asylsökande som kommer komma till Vindeln kan troligtvis tidigast få avslag eller bifall på sin ansökan till sommaren 2015. Migrationsverket har varnat för att handläggningstiderna nu ligger på runt tio månader med allt vad det innebär.

Fram till dess är Migrationsverket ansvarigt för att säkerställa en dräglig livsföring för flyktingarna under tiden de väntar på beslut. Flyktingarna får kost, logi och en ersättning på 19-24 kronor per dag, men erbjuds ingen sysselsättning. Barn erbjuds dock sjukvård och skolgång. Vindelns kommun kommer på sin höjd få en förvarning på en vecka i dessa fall, och ni kan ju fundera vad som händer med en människa som inte är sysselsatt och där hans eller hennes barn inte kan beredas skolplats inom rimlig tid.

Lägg där till att den genomsnittliga tiden för hälften av de nyanlända för arbetsmarknadsetablering ligger på åtta år efter att de erhållit sitt uppehållstillstånd och kommunplacering. I dag väntar nära 13 000 nyanlända på att få ”inresetillstånd” eller bli erbjudna en kommun beredda att ta emot dem. Den andra halvan, de som inte kommit i arbete efter åtta år, kanske aldrig kommer ut på arbetsmarknaden beroende på hälsotillstånd, utbildning, språkfärdigheter eller yrkeskunskaper. Fundera på om vi då kan hålla en balans i det välfärdsåtagande vi ser som självklart. En välfärd som byggts ut sedan andra världskriget och som vi pratar om inte utan stolthet.

Var kommer då ”the N-word” in? Jag anser att det är oärligt att inte börja närma oss detta begrepp. Vi måste få systemet, vårt välfärdssystem, i balans igen eller göra om det i grunden i form av åtagandet. Vi står vid ett vägskäl och jag är inte säker på att den svenska väljaren är beredd att göra åtskillnad på folk och folk, eller minska omfattningen av det vi ser som självklart i vård, skola och omsorg. Då måste vi jobba med ”the N-word”.

Vi ser i dag partiella systemkollapser i hela landet utanför storstäderna. Mer eller mindre långvariga, men frekvensen ökar och riskerar att bli permanent i antingen sektorer eller i kommuner. En systemkollaps är inte något att förringa betydelsen av då dessa för oss närmare något som inom säkerhetspolitisk analys kallas för ”State failure”. Samhällets, vårt gemensamma och det som håller ihop oss som stat, misslyckande att förse medborgarna med vad medborgarna anser att det skall erbjuda.

Skydd i form av polis, välfärd i form av vård, skola och omsorg. När medborgarnas förtroende försvinner så försvinner även viljan att betala skatt men även något annat. Vi ser hur egoismen, eller människans överlevnadsinstinkt, tar sig extrema yttringar. Jobbik i Ungern och Gyllene Gryning i Grekland är, tyvärr, inga ologiska konsekvenser av detta.

Fotnot: En längre version av den här artikeln är publicerad på skribentens blogg.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.