Debatt
Konservatism
6 februari 2020 kl 19:05

”Vi måste ta våra ideologiska motståndare på allvar”

Problemet med tankesmedjan Oikos, som Sverigedemokraternas riksdagsledamot Mattias Karlsson skapat, är varken avsikten eller beteckningen – utan att nationalism och konservatism är ideologier som hör hemma på historiens skräphög, skriver Andreas Bergström, tillförordnad vd för den gröna och liberala tankesmedjan Fores.

Det här är en opinionstext

Andreas Bergström
tillförordnad vd för den gröna och liberala tankesmedjan Fores

Sverigedemokraternas riksdagsledamot Mattias Karlsson berättade nyligen om den tankesmedja han håller på att skapa, Oikos, som betecknar sig som partipolitiskt oberoende konservativ. Flera debattörer har välkomnat initiativet, eftersom det kan bidra till idédebatten. Men svensk debatt behöver en konservativ tankesmedja lika lite som svensk sjukvård behöver återinföra åderlåtning.

Frågan är förstås om vi ska ta det på allvar när ett parti som kryllar av företrädare som avslöjas med de lägsta avarterna av kommentarsfältsrasism startar en tankesmedja med ett snofsigt grekiskt namn. Man kan avfärda det som ett försök att sminka en gris. Min bild är ändå att några ledande personer i partiet uppriktigt vill förändra partiet i riktning mot en nationalistisk socialkonservatism. Det är en bättre bas än rasism. Men det handlar ändå om en ideologi som samhället skulle må bättre utan.

Man kan hoppas att tankesmedjan påverkar partiet i en mer respektabel riktning, så att SD fortsätter att förflytta sig från sina rasistiska rötter. Det är en resa som flera andra riksdagspartier har gjort. I det rådande samhällsklimatet är det nog troligare att Oikos förstärker de konservativa krafter som syns alltmer i debatten.

Gunnar Hökmark (M) med flera har invänt mot att tankesmedjan kallar sig konservativ. Det är ungefär lika meningsfullt som att ha invändningar mot att Folkpartiet bytte namn till Liberalerna, fast de är för Systembolaget. Det finns flera typer av konservatism (eller liberalism, för den delen). Oikos kommer kanske fungera som ett hem för vissa konservativa, men långt ifrån alla. Problemet med Oikos är alltså varken avsikten eller beteckningen – utan att nationalism och konservatism är ideologier som hör hemma på historiens skräphög.

Nationalismen har legat bakom historiens värsta katastrofer. Tanken att varje stat huvudsakligen ska vara till för ett visst folk blir en grogrund för diskriminering och hat även om avsikten är att skapa enighet och trygghet. Efter världskrigen kunde de flesta i Västeuropa enas om att vi måste vara vaksamma mot allt som kan leda till att skyttegravarnas och förintelsens fasor återkommer. Den rädslan har börjat blekna bort. Hela Västvärlden ser nu en pånyttfödelse av den retorik som tidigare generationer förstod att frukta.

Konservatismen har motverkat mycket av det som har format världens mest framgångsrika samhällen. Konservativa lyfter själva gärna fram motståndet mot franska revolutionens galenskaper eller kommunismen – men konservativa har också motarbetat rösträtt, sekulära skolor, särbeskattning, äktenskap för samkönade par och mycket annat. En förstärkt konservatism innebär knappast bara att Sverige kommer att skynda lite långsammare med reformer i framtiden, utan lär snarare leda till bakslag för alla som riskerar att utsättas för diskriminering, hets och våld utifrån kön, sexualitet, religion eller annat.

Oikos är förstås inte det huvudsakliga problemet här, även om tankesmedjan riskerar att göra ont värre. I grund och botten är födelsen av den nya tankesmedjan en påminnelse för oss som vill bevara och utveckla mänskliga rättigheter, jämställdhet, skydd för minoriteter, respekt för individens livsval – kort sagt den liberala demokratin. Vi måste ta våra ideologiska motståndare på allvar och övertyga så många som möjligt om att nationalism och konservatism inte för något gott med sig den här gången heller.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 6 februari 2020 kl 19:05
Uppdaterad: 10 februari 2020 kl 14:35

Skribent

Andreas Bergström
tillförordnad vd för den gröna och liberala tankesmedjan Fores

Nästa artikel

Debatt
Sverigedemokraterna
22 januari 2020 kl 19:00

Lärare: Om SD tvingar mig att tukta elever slutar jag

Stränga straff, internatskolor för bråkiga och disciplinära åtgärder – Sverigedemokraternas skolpolitik skrämmer mig. Elever är inga brottslingar som ska buras in, dömas och bestraffas. De behöver möta en trygg och varm skola med stabila vuxna, skriver högstadieläraren Maria Wiman. 

Det här är en opinionstext

Maria Wiman
högstadielärare Huddinge

Senaste nytt i den politiska skolkarusellen är att Sverigedemokraterna i Skurup vill införa munkavle på utrikesfödda elever. De ska under hela sin skoldag förbjudas att prata annat mål än svenska. Egentligen borde inte detta förvåna mig. Senast i december skrev Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof i SvD om en rad, mer eller mindre, skrämmande åtgärder för att förbättra svensk skola. 

För mig som jobbar i skolan blir Sverigedemokraternas skolpolitik ytterst problematisk. Jag känner spontant att om detta parti kommer till makten så tackar jag för mig med omedelbar verkan. Ingen betänketid. Tack och bock. Ytterligare en lärartjänst kommer att eka tom.

Det finns nämligen en elevsyn hos Sverigedemokraterna som skrämmer mig på riktigt. Jomshof talar mycket om ordning och disciplin. Det ska till stränga straff, internatskolor för bråkiga elever, disciplinära åtgärder för den som inte står rakt i ledet, skoluniform, auktoritära tillrättavisningar och skriftliga omdömen från första klass. Här ska ungdomen tuktas till acceptans och lydnad. Lärares ledarbefogenheter ska stärkas heter det. Vad det innebär rent konkret törs jag knappt tänka på.

Jag som lärare ställer dock inte upp på detta. Jag vet att det finns andra och mer gynnsamma metoder för att komma åt den bråkige, den missanpassade eller den väldigt ledsna. Med resurser i skolan, utbildade lärare, säker skolledning,  elevassistenter, trygga elevhälsoteam, närvarande studie- och yrkesvägledare, ett starkt fritidshem och lyhörda skolbibliotekarier skulle vi ha utmärkta förutsättningar att skapa ordning och reda. Vi skulle kunna ägna oss åt blomstrande undervisning, fånga upp elever på glid och värna vår svenska värdegrund på alla upptänkliga sätt. Vi skulle kunna göra detta utan hot om disciplinära straff och utan att stigmatisera elever som tycker att den förutbestämda normen skaver.

Lärare och rektorer har redan befogenheter om dessa skulle behövas. Enligt skollagen får vi bland annat omhänderta föremål, visa ut elever, beordra kvarsittning, omplacera och stänga av. Att tro att ytterligare befogenheter automatiskt skulle leda till att varje unge blir en roskindad mönsterelev är ett tragiskt tecken på bristande kunskap om barnpsykologi och så naivt att öknen blommar. Hade jag velat bli polis hade jag blivit polis.

Då hade en del av min vardag handlat om att jaga bovar. Men elever är inga brottslingar som ska buras in, dömas och bestraffas. Elever är unga människor under träning. De behöver möta en trygg och varm skola, med stabila vuxna som har tid att se och lyssna. Vi behöver lugn och ro för undervisning och relationsbygge. Inga hot om ruskiga konsekvenser kan mäta sig med det. Tro mig. 

Att läsa om Skurups sverigedemokrater som på allvar vill att vi lärare ska ägna tid åt att jaga elever som pratar franska, turkiska eller finska på rasten hugger till i maggropen. Jag tänker på vår skollag och hur den definierar grundläggande demokratiska värderingar: “Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet och solidaritet mellan människor.”

Det är vackra ord. Låt oss värna dem. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 22 januari 2020 kl 19:00
Uppdaterad: 24 januari 2020 kl 15:02

Skribent

Maria Wiman
högstadielärare Huddinge