Barn

Vi måste prata om våra omhändertagna barn

Vi vet att barn och unga som omhändertas av samhället har sämre livschanser. Vi vet också att antalet placerade barn och unga ökar – ändå är det är tabu att tala om omhändertaganden. Det är ett tabu som måste brytas, skriver ordföranden för socialnämnden i Danderyd Carina Erlandsson (M).

Den största delen av vår socialnämnds verksamhet och budget handlar om äldreomsorg, att våra äldre som behöver stöd och omsorg i vardagen får den hjälp de behöver.

Något helt annat, men som också ingår i socialnämndens ansvar är att barn och unga ges goda trygga liv under uppväxten.

Sedan några år tillbaka ökar antalet barn som utreds och omhändertas i hela landet – även här i Danderyd. Varken vi eller någon annan vet dock varför. Vad vi vet är att det, förutom det trauma ett omhändertagande är för alla inblandade, är ett mycket kostsamt lidande för alla parter.

Jag har sett föräldrar med tårar i ögonen undra varför deras barn tas ifrån dem, undra när de får hem barnen igen eller när de ens får kramas igen. Jag har hört desperata föräldrar ställa frågan, varför?

Barn och unga som placeras på någon form av mindre institution, som ett HVB-hem, som kan kosta många tusenlappar per dygn. Boendet är ofta privat drivet och någon priskonkurrens att tala om finns inte.

Av någon anledning är det ”förbjudet” eller åtminstone mycket olämpligt att tala om pengar i dessa sammanhang. Något jag tycker är mycket märkligt. Vi som förtroendevalda har ett ansvar, att säkerställa att vård och behandling finns och också att allt har sitt pris, vi måste därför våga tala om pengar och hur vi prioriterar.

Frågan jag ställer mig är, varför är det tabu att tala om omhändertagande av barn och unga? Det vi vet är att barn som omhändertas av samhället har mycket sämre hälsa och lyckas sämre i skolan. Vi vet också att antalet placerade barn och unga sedan flera år tillbaka ökat kraftigt, socialtjänstens arbete och politikens ansvar kring uppföljning och forskning måste bli bättre.

Dessa frågor diskuteras på varje svenskt socialkontor och i varje socialnämnd. Nu måste regeringen agera: Vi behöver forskning om varför barn placeras, hur vi undviker långa placeringar och om det finns andra lösningar. Vi måste veta om de placerade barnen får det bättre, ges bättre förutsättningar eller om det rent av kan vara så att barn omhändertas på felaktiga grunder utan korrekta bedömningar.

Vi måste också våga prata pengar. Om hur mänskliga lidanden kopplas till business för vissa.

Vi vet i dag att många av de barn som placerades i dåtidens fosterhem på 1940-talet led stor skada. Men vad har vi lärt oss? Låt inte framtidens politiker ställas inför liknande fakta, på grund av hur vi behandlar våra barn i dag.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.