Debatt
Delningsekonomi
30 november 2016 kl 15:34

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Vi måste främja, inte förstöra, delningsekonomin

Företag som Uber och Airbnb erbjuder en digital marknadsplats som förenklar mötet mellan utförare och kunder; det är privatpersoner eller egenföretagare som erbjuder tjänsten som används. Nu kräver man att företagen som står för marknadsplatserna också ska ta ansvar som arbetsgivare, vilket riskerar att underminera hela modellen.

Det här är en opinionstext

De senaste åren har nya företag inom den så kallade ”delningsekonomin” fått omfattande internationell uppmärksamhet. Företag som Airbnb och Uber erbjuder digitala marknadsplatser, där konsumenter med sina mobiltelefoner köper och säljer tjänster. Om du vill resa utomlands kan du hyra en privatpersons lägenhet istället för att boka hotell. Om du behöver skjuts kan du betala en privatperson istället för ett taxiföretag.

I teorin har dessa möjligheter funnits tidigare, men har inte utnyttjats på samma sätt och i samma utsträckning. Få vinkar till exempel på gatan efter en privat bil för att få skjuts; de digitala marknadsplatserna har ökat både tillgängligheten och tillförlitligheten rejält.

Men delningsekonomins premisser har också fått kritik. I Sverige råkade till exempel Uber i blåsväder på grund av sin tjänst UberPop, som tillät privatpersoner att erbjuda taxitjänst. Anledningen var att alla förare inte hade taxilegitimation och för att en del av dem inte rapporterade in sina inkomster till Skatteverket. Som ett svar på den nya konkurrenten kritiserade även taxibranschen bolaget och likställde UberPop med svarttaxi. Tjänsten lades därför ner strax innan sommaren i år.

Nu har taxiutredningen bekräftat att detta var helt i sin ordning: samåkning via mobilappar som Uber kommer vara lagligt så länge det inte uppstår någon vinst i samband med resan. Personer som känner varandra – till exempel familj och vänner – kommer att kunna göra upp om eventuell ersättning, men resor med personer som inte känner varandra kommer endast att klassas som samåkning så länge ingen tjänar pengar på dem. Om vinst uppstår kommer resan att klassas som taxitrafik och därmed regleras som sådan, vilket bland annat inkluderar krav på att bilarna ska ha taxameter.

Utredningen sätter därmed krokben för tjänster som Uber; man försöker tvinga in delningsekonomin i ett regelverk anpassat för gamla ekonomiska strukturer istället för att anpassa regelverket till den nya ekonomin.

Det är inte bara i Sverige som snaran börjar dras åt. Nyligen slog domare i Storbritannien fast att Uber-förare inte bör betraktas som enskilda företagare, utan som anställda. Därför ska de också omfattas av regler kring minimilöner, semester och andra förmåner. Detta leder till minskad flexibilitet och sannolikt till färre förare – 76 procent av dem föredrar att vara egenföretagare – vilket i sin tur leder till högre priser.

Risken finns att överregleringar av de digitala marknadsplatserna kommer att sätta stopp för lösningar som kan bli vägen in till arbetsmarknaden för många som står utanför. Om det blir för krångligt och dyrt att anlita förare är risken stor att företag som Uber, som just nu experimenterar med förarlösa bilar i USA, helt enkelt ersätter dem med robotar.

Företag som Uber och Airbnb erbjuder en digital marknadsplats som förenklar mötet mellan utförare och kunder; det är privatpersoner eller egenföretagare som erbjuder tjänsten som används. Nu kräver man att företagen som står för marknadsplatserna också ska ta ansvar som arbetsgivare, vilket riskerar att underminera hela modellen.

Kraven på att företagen ska ta större ansvar är inte nödvändigtvis orimliga – men de måste anpassas till de nya lösningarna. Om vi försöker forcera in den nya delningsekonomin i ett gammalt regelverk – så som taxiutredningen föreslår – riskerar vi istället att förstöra den. Det vore knappast ett bra recept för att säkra framtidens jobb, tillväxt och välfärd.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.