Debatt
Betyg
18 november 2019 kl 19:00

”Vi måste börja prata om glädjebetygen”

Det är orimligt att alla elever på den fristående skolan, som bara har elever med utländsk bakgrund, klarar det nationella provet i svenska. Vi måste börja prata om friskolornas glädjebetyg – vi bygger in ett systematiskt skolmisslyckande som inte syns i statistiken, skriver rektor Linnea Lindquist. 

Det här är en opinionstext

Jag och många med mig blir upprörda när vi läser rubriker i tidningarna om att fristående skolor plockar ut en halv miljard i vinst. Om vi bortser från vinstuttagen i skolan ett tag och bara tittar på betygsresultaten så borde vi bli lika upprörda.

Vi vet från studier och erfarenhet att föräldrarnas utbildningsbakgrund påverkar elevernas resultat. Vi vet att det är avgörande för elevernas resultat om de undervisas av behöriga lärare. Vi vet att elevernas kunskaper i svenska språket påverkar förutsättningarna att klara sina studier. När elever undervisas av personer som inte är lärare, när de inte får studiestöd hemifrån och när de inte har svenska som modersmål så är det försvårande omständigheter som gör att eleverna har det svårare att få fullständiga betyg. Med detta som bakgrund är det mycket anmärkningsvärt att elever i fristående skolor får så höga betyg.

Hur kan det komma sig att det skiljer så mycket i måluppfyllelse mellan de kommunala och fristående skolorna när de har samma elevunderlag och ligger i samma geografiska område?

När jag tittar på statistiken för en typisk kommunal skola i ett särskilt utsatt område ser jag att nio av tio elever har utländsk bakgrund. Jag ser att bara en fjärdedel av vårdnadshavarna har eftergymnasial utbildning. Jag ser att bara sex av tio lärare är behöriga i de ämnen de undervisar i, jag ser att ungefär tre av tio elever får betyg i alla ämnen när de lämnar årskurs nio. Jag ser att sju av tio klarar det nationella provet i svenska. Granne med den kommunala skolan ligger en fristående skola med ungefär lika många elever. Den fristående skolan har i princip bara elever med utländsk bakgrund, mindre än en fjärdedel av vårdnadshavarna har eftergymnasial utbildning. På den fristående skolan har knappt hälften av lärarna behörighet i de ämnen de undervisar i. Sedan blir det intressant. På den fristående skolan får åtta av tio elever fullständiga betyg i årskurs nio. Inte nog med att de flesta elever får fullständiga betyg när de går ut nian, alla elever på skolan har godkänt på nationella provet i svenska.

Vi tar det igen. På den fristående skolan, som bara har elever med utländsk bakgrund klarar alla elever nationella provet i svenska. Detta menar jag är ett exempel på orimliga resultat. I en skola där i princip alla elever har annat modersmål än svenska är det inte troligt att alla elever får godkänt på nationella provet.

Jag har tittat på statistik på många fristående skolor och deras kommunala grannskolor och sett samma sak. Om det är så att betygen motsvarar elevernas kunskaper så borde alla som arbetar på kommunala skolor besöka friskolorna för att lära sig hur de gör. Om detta stämmer så har dessa friskolor i de utsatta områdena knäckt koden för hur de ska lyckas med konststycket att få i princip alla elever att få fullständiga betyg i årskurs nio – trots att de inte har svenska som modersmål, trots att de undervisas av obehöriga lärare och trots att deras föräldrar saknar eftergymnasial utbildning. Faktorer som vi vet är försvårande för eleverna.

Utifrån elevunderlaget och andelen behöriga lärare på friskolorna så kan inte elevernas faktiska kunskaper resultera i så höga betyg. Problemet med glädjebetygen är att eleverna inte har kunskaperna med sig från grundskolan som motsvarar betygen.

Vi bygger in ett systematiskt skolmisslyckande som inte syns i statistiken. Det är dags att vi funderar över om detta system är rimligt att behålla för en kunskapsnation som Sverige. Är det rimligt att vi har ett system där elever och deras föräldrar ses som kunder på en marknad? Jag tycker inte det.

Det är inte bara i förorten som friskolorna ger glädjebetyg, det sker överallt. Friskolesystemet ökar skolsegregationen eftersom fristående skolor i välbärgade områden lockar till sig ett lättare elevunderlag, vilket ökar deras möjlighet till vinst medan de resurssvaga eleverna blir kvar i den kommunala skolan. Att offra elever i förorten förlorar man inga val på men man förlorar en generation barn som lämnar grundskolan med bra betyg men utan de kunskaper de behöver för att klara gymnasiet. 

Jag frågar mig varför politikerna tillåter att detta fortgår? Varför? Jag vill ha svar på det.

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.