Kommentarerna kring Trumps seger är oändliga. Engelska och amerikanska tidningar är fulla, dag efter dag. Det genomgående temat tycks vara att man hoppas att Trump ska vara mera sansad som president än som kandidat. De grova förlöpningarna under valrörelsen, där kvinnor förnedrades, mexikaner utpekades som våldtäktsmän och kriminella och alla muslimer skulle utvisas ur landet är inte glömda. Men förhoppningarna är att Trump ska sansa sig och att teamet han rekryterar ska moderera honom. Mänskligt att hoppas, men hur realistiskt är det? Vi har fått en narcissist och psykopat i Vita Huset. Det kunde inte vara värre!
På frågan vilken politik han kommer att föra är svaret att ingen vet. Trump har visserligen gjort rader av uttalanden i olika sakfrågor - inte om detaljerna, men om inriktningen i stort. Problemet är att konsistensen brister stort. Vidare är en del av de förslag han lagt fram närmast omöjliga att genomföra, såsom muren mot Mexiko eller förslaget att utvisa alla muslimer. Vad som ytterligare ökar osäkerheten är hur kongressen kommer att ställa sig till hans olika förslag. Där har visserligen republikanerna majoritet men partiet är starkt splittrat och Trump har drivit förslag - såsom motstånd mot frihandel och inskränkningar i NATO-samarbetet - som går direkt emot republikanernas traditionella syn.
Det område där man måste vara mest orolig - om jag bortser från utrikespolitiken och det faktum att Trump nu sitter med fingret på kärnvapenknappen - är klimat- och miljöpolitiken. Trump tycks hata de flesta lagar och regler på miljöområdet. De ska bort. Han påstår att det ökar tillväxten i ekonomin. Som den klimatförnekare han är ska stödet till förnybar energi bort och kolanvändningen kraftigt byggas ut. Han vill därtill sätta käppar i hjulet för Parisavtalet .
Den här typen av åtgärder innebär naturligtvis ett närmast förödande bakslag. Världen hade just börjat röra sig i rätt riktning på klimatområdet. Obama var en viktig del av denna omsvängning. Investeringarna i vind och sol har ökat kraftigt och många länder har utarbetat hyggligt ambitiösa planer för att dra ned utsläppen. Men takten i investeringarna i det förnybara och klimatsmart teknik är ännu på en alltför låg nivå. Världen är på väg mot minst 3 graders uppvärmning. När nu världens största ekonomi åter ställer sig vid sidan av är det en allvarlig setback för klimatarbetet. Om något skulle vi behöva en höjd ambitionsnivå.
För investeringar i sol och vind innebär Trumps olika åtgärder inte så mycket. Där är marknaden redan på gång av egen kraft. Men stödet att utveckla ny och bättre teknik riskerar att försvinna. Vidare kommer varje ny investering i olja, kol och gas att leda till en inlåsningseffekt. Investeringarna ska ge avkastning och det innebär att fossilepoken förlängs.
Lika allvarlig är den effekt som Trumps politik kan få på rader av länder som redan var tveksamma till att reducera sina utsläpp, som Polen till exempel. Dessa länder får nu en förevändning att dra ned på sina ambitioner. Om USA kan, så kan vi!
Så hur man än vänder det så har Trump skapat stor osäkerhet rent allmänt - i en värld som redan var präglad av spänningar och kriser. På miljö- och klimatområdet är risken för stora – och irreparabla skador - uppenbara. Om vi till exempel har som ambition att klara 1,5-gradersmålet så har vi helt enkelt inte råd med fyra år med Trump. Utsläppen måste reduceras kraftigt omgående.
För det första att utforma en liten grupp av den absolut bästa expertisen på klimatområdet - och därtill personer som är extra duktiga att kommunicera - och begära företräde hos Trump. Vi måste ändå försöka ta honom ur klimatförnekelsens garn. Han har både barn och barnbarn och borde vara mottaglig för argument.
För det andra att EU fattar ett snabbt beslut om att trappa upp sin klimatpolitik för att visa resten av världen ett bra exempel. Parallellt bör EU ta upp samtal med Kina - gärna också Indien - om ett mycket närmare partnerskap på klimatområdet. Det sätter press på USA, inte minst när det gäller risken för amerikanarna att komma ohjälpligt efter i teknologiutvecklingen.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
