Flyktingbarn

Vi lärare vill inte medverka i asylprocessen!

Att arbeta med ensamkommande innebär att man har oerhört mycket mer på sitt bord än utbildandet - elevernas psykiska hälsa och oro bland annat. Till detta har regeringen lagt att läraren har att avgöra om en elev får stanna i landet eller inte. Det är orimligt att kräva att vi ska ta det ansvaret, skriver lärare och moderat kommunpolitiker. 

Under de senaste tre åren har jag arbetat med ensamkommande, unga (nästan uteslutande) män. Det är utvecklande och lärorikt, men känslan av att inte räcka till är påtaglig. Man ska individualisera undervisningen i en grupp där elevernas bakgrund och förkunskaper är olika och där kunskaperna om vilka skyldigheter man har också varierar. Man förväntas hantera situationer långt utöver sin utbildning.

I några få fall blir skolgången den framgångssaga vi hoppas på. Jag har själv kommit i kontakt med en elev som lyckades integreras och ta till sig undervisningen rekordsnabbt.

Oftast sker dock motsatsen: många års frustration i skolbänken, för att slutligen bli behörig till en högre utbildning. Det ligger något absurt i att försöka förstå vad ”särbo” betyder, samtidigt som man när som helst kan tvingas lämna landet. Ovan nämnda elev – han som rekordsnabbt läste in grundskolan – fick för övrigt ett utvisningsbesked nyligen. Sina kunskaper i att böja svenska verb lär han inte ha någon nytta av hemma i sitt ursprungsland.

Framgång i skolan beror mycket på stöd hemifrån och hur man mår. Ensamkommande unga står ofta utan familj och socialt sammanhang och mår dessutom psykiskt dåligt på grund av flyktresan och sedan en plågsam väntan på asylbesked. Många har sömnsvårigheter och koncentrationssvårigheter och känner misstro till svenska myndigheter. Även detta får läraren hantera.

När systemet är otillräckligt får läraren en tyngre börda att bära. Ofta är man den som eleven anförtror sig åt. En trygg vuxen som inte är kopplad till asylprocessen och det obehag som den associeras med.

Eller rättare sagt, så var det fram till juni 2017. I somras klubbade regeringen igenom en ny lag, som innebär att asylsökande barn och unga som har påbörjat en gymnasieutbildning, trots utvisningsbesked kan få stanna kvar för att slutföra sina studier. Men bara om man ”aktivt” deltar i undervisningen. Tanken är vid en första anblick god, men lagen är otydlig och blir problematisk på flera sätt.

Det tydligt att regeringen inte har tänkt igenom dubbeltydigheten i den nya lagen. I Sverige är det Migrationsverket som beslutar om uppehållstillstånd. Men när Migrationsverket säger nej, ja då kan skolan säga ja. Vilka signaler sänder det? Hur ska samma elevgrupp förstå andra myndighetsbeslut? Hur kommer relationen lärare-elev att påverkas av den nya arbetsuppgiften?

Det är otydligt vad regeringen menar att en ”aktiv elev” är. Utrymmet för tolkning blir stort. Handlar det om närvaro, betyg, delaktighet, progression, eller initiativförmåga? Hur och när ska läraren rapportera? Vi får höra att ingen ytterligare dokumentation utöver den som redan görs ska användas som underlag. Men man kan ändå inte specificera vad som kommer att efterfrågas.

Resultatet av denna lag är att man som lärare oundvikligen blir involverad och engagerad i sina elevers livssituation – på bekostnad av huvuduppdraget undervisning. Detta ökar såklart risken för överdrivet generös bedömning –likvärdigheten riskeras. På sikt kan detta också bidra till betygsinflation och att trovärdigheten för svenska betyg sjunker.  

Om något så behövs det idag att lärare får ägna sig mer åt huvuduppdraget och mindre åt administrativa eller sociala uppgifter. Än mindre är vårt behov av att utföra andra myndigheters arbetsuppgifter. Regeringens nya förslag innebär ytterligare steg bort från huvuduppdraget.

Det råder otydlighet och förvirring kring vad en aktiv elev är och på vilket sett underlaget ska rapporteras in. Lärare har redan nu flaggat för att de inte önskar att vara en del i asylprocessen. Regeringen borde lägga ett öra ner mot verksamheterna och ta signalerna på allvar. Om inte för att fler lärare kanske lämnar yrket, så väl för att likvärdigheten riskeras.

Regeringen borde dessutom ägna mer tid åt huvudproblematiken – den allt för långa asylprocessen. Laga det som är trasigt istället!

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.