Demokrati

Vi kan också utrota fotbollsvåldet

Efter tragedin i Helsingborg har som väntat de obligatoriska kommentarerna och analyserna kommit. Har ni noterat hur många det är som uttrycker en förvåning över hur det kunnat gå så långt? Var har ni hållit hus, blir min motfråga. Drogpåverkade och kampsportstränade huliganer har bankat varandra gula och blå i 40 år. Att ännu ett dödsfall skulle inträffa var bara en tidsfråga, skriver journalisten och djurgårdaren Pontus Herin.

Jag brukar sällan missa en allsvensk fotbollspremiär med mitt blårandiga lag, Djurgården. Men jag är glad över att jag inte befann mig i Helsingborg i helgen. En misshandel med dödlig utgång innan en match, det finns förstås inga ord.

Och efter tragedin kommer som väntat de obligatoriska kommentarerna och analyserna. Notera hur många det är som uttrycker en förvåning över hur det kunnat gå så långt. Var har ni hållit hus, blir min motfråga. Drogpåverkade och kampsportstränade huliganer bakom storstadslagen har bankat varandra gula och blå i 40 år nu. Att ännu ett dödsfall skulle inträffa var bara en tidsfråga.

Jag läser uttalanden, inte minst från politiker, om hur de inte kan förstå varför man ska bråka i samband med en fotbollsmatch. Sport som ju minsann ska vara något roligt och lustfyllt. Välkomna hem från lala-land! Frågorna är många. Människor som bankar ihjäl varandra för att de hejar på fel lag, har vi inte kommit längre i vår civilisations utveckling?

Jo, civilisationen går förstås framåt, men människan är fortfarande en art med ett genetiskt arv. Människor – ursäkta, ”män” – har i årtusendet hittat anledningar för att visa sina krafter och då ofta i grupp. I stammen på savannen eller socknens drängar på marknaden. I gatugänget i Los Angeles eller en religiös grupp i Pakistan. I många länder har fotboll blivit den naturliga arenan, särskilt i Europa och Sydamerika. Det är inte så konstigt. Alla ingredienser finns där.

Det handlar om en tydlig grupptillhörighet som baseras på ett avgränsat geografiskt område, en gemensam fiende, en begränsad arena och en fast tidpunkt för ett ”slag”. Till saken hör också att huligangänget är tillräckligt stort för att enskilda individer ska kunna förbli tryggt anonyma och kunna slänga stenar på motståndssupportrarna eller skrika könsord mot poliser utan att riskera särskilt mycket. Fotbollsvåldet ger också goda möjligheter till snabb bekräftelse. Numera skriver kvällspressen gladeligen om minsta incident runt arenorna, och görs inte det så läggs slagsmålen i alla fall ut på Youtube. Sök på ”hooligans” så får ni se.

Ett vanligt misstag är att se fotbollshuliganer som misslyckade, kriminella människor i samhällets absoluta bottenskikt. Sådana finns också. Men många har vanliga jobb och familjer. Jag vet en huligan som är en framgångsrik företagare, en annan som är vd för en reklambyrå, aktieanalytiker, fritidsledare och så vidare. Det handlar inte om någon revansch mot samhället från missförstådda individer. De handlar om något annat, nämligen jakten på en av de absolut starkaste drogerna, adrenalinet.

Detta är inget försvar för de som slåss. Alla som skriker att ”nu får det fan i mig vara nog” har förstås rätt. Men det kommer man inte särskilt långt med utan att samtidigt se på drivkrafterna och titta på själva psykologin och sociologin bakom huliganismen. För den som är intresserad finns det en uppsjö böcker som från ett inifrånperspektiv beskriver fenomenet. Många är skrivna av före detta huliganer och alla med samma budskap om hur våldet blev till en drog. Den kanske intressantaste, åtminstone mest kända, är prisbelönta Among the thugs (Bland Huliganerna) av Bill Buford, en intellektuell amerikan som numera är redaktör för den ansedda tidskriften New Yorker.

Han blev fascinerad av engelska fotbollssupportrar på 1980-talet och började följa dessa och själv arbeta sig upp i hierarkin bland Manchester Uniteds värsta ligister. Från att från början mest ha sett det som ett sociologiskt experiment blev han efterhand alltmer uppslukad av våldet, gruppgemenskapen och adrenalinkicken i bråken. Han blev en av dem, tills dess han själv blev grovt misshandlad, hamnade på sjukhus och hoppade av.

När vår justitieminister säger att vår svenska supporterkultur gått fel eller när fotbollsförbundet lägger över ansvaret på fotbollsklubbarna är de fel ute. De är ett samhällsproblem som delas av de flesta europeiska länder. Skillnaden är bara vad man gjort, eller inte gjort, åt det.

I många länder är det flera resor värre än i Sverige, som i Grekland och Polen och andra öststatsländer. Men mest intressant är förstås att titta på länder där man fått bukt med problemen, som i Holland och England. I England på 1970- och 1980-talen påminde situationen på och omkring arenorna om Sverige i dag, bara att det var mycket värre. Fotbollen blev en en tillflyktsort för många frustrerade själar.

I dag är problemen nästintill utrotade, åtminstone i de högsta ligorna och orsakerna till det är flera. Viktiga förklaringar är att biljettpriserna höjts, sponsorer med höga krav klivit in med stora ekonomiska belopp och fotbollsmatcher blivit något mer av ett jippo, där penningstarka (och skötsamma) åskådare dominerar på läktarna. Men den största förklaringen är en total nolltolerans mot våld. Det finns hundratals killar i England som aldrig mer få sätta sin fot på en arena. Är det matchdag måste de anmäla sig på sin lokala polisstation på hemorten. Inne på arenan finns kameror som bevakar allt som händer och det finns inget som helst överseende med hotfulla banderoller, maskerade åskådare eller hätska utbrott mot ordningsvakter. Allt detta som alltså tillhör vardagen på allsvenska matcher i bland annat Stockholm. Ett övervakningssamhälle kan man då invända mot den modellen. Vill vi ha det så också här i Sverige? Gärna, säger jag, om det får pappor och mammor att våga ta med sig sina barn på fotboll igen.

En annan inte oviktig iakttagelse är att engelsk media nästan aldrig uppmärksammar de incidenter som ändå sker. Jag vet inte om det är en tyst överenskommelse mellan tidningarna och polisen, men effekten är hur som helst positiv och visar på en stor skillnad jämfört med Sverige. Även om de inte skulle erkänna det själva är jag övertygad om att huliganerna älskar medias bevakning av deras härjningar, väl medvetna om att för varje ny artikel så ökar rekryteringen av nya slagskämpar till just deras firma.

Sammantaget handlar det inte om att männen i England skulle ha ändrat sig särskilt mycket, eller till slut insett att fotbollen trots allt är något roligt och något som inte ska besudlas av våldet. Istället handlar det om att beslutsfattarna genom tuffa lagar och ett konsekvent agerande gjort det svårare för ligister att förstöra fotbollen.

Sverige har förstås kunnat gå samma väg, om viljan bara fanns. Härom året kom en huliganutredning under ledning av den tidigare rikspolischefen Björn Eriksson. Han föreslog att många av de här åtgärderna skulle genomföras också i Sverige. Men i vanlig ordning bidde det en tumme. Fega myndigheter och politiker valde en vänta och se strategi, antagligen i hopp om att frågan skulle tyna bort allt medan Erikssons förslag samlade damm i en bokhylla på justitiedepartementet.

Men nu finns en förnyad möjlighet, och skäl, till handling. En enkel åtgärd på kort är att förbjuda bortasupportrar att bevista högriskmatcher. Det borde vara en självklarhet. Härom veckan beslöt Djurgården och AIK att enbart hemmalagets supportrar och publik fick gå på lagens matcher och derbyn i kvalserien. Resultatet kom som ett brev på posten: Matcher utan incidenter och med klart mindre hätsk stämning än normalt. Märkligt nog möttes beslutet inte av några större protester.

Men i fotbollen ser det annorlunda ut. Där låter vi utan närmare eftertanke 4 000 Djurgårdare åka ned till en stad i Skåne över en helg, och där många av dessa supportrar är tonåringar. Snacka om att be om problem. Så blev också resultatet en tragedi.

Fotnot: Artikeln är ursprungligen publicerad på Pontus Herins egen blogg.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.