Perspektiv

”Vi kan inte bortse ifrån våldet”

Det blir ofullständigt att diskutera yttrandefrihetsfrågan utan att ta upp det grova våld som riktats mot exempelvis Lars Vilks och Jyllands-posten, svarar Peter Santesson på Christian Fernandez replikPerspektivartikeln häromveckan om politisk korrekthet, yttrandefrihet och avvägningen mellan högt tak och hänsyn. 

Replik  Min artikel var mer en kommentar med utgångspunkt från Fernández bok än en analys av boken. Det stämmer att det fanns en underton av oenighet där de bakomliggande skälen inte riktigt redogjordes i artikeln. Det är inte mer än rätt att jag blir lite tydligare kring vad jag tycker är problemet.

I konkreta frågor om lagstiftning, eller för den delen att man oftast bör vara artig och lyhörd när man pratar med någon, är vi överens. Rent rättsligt finner boken att den rådande ordningen i svensk lagstiftning är bra som den är. Analysen landar i att rondellhundar, Muhammedkarikatyrer och Åke Greens homofientliga predikningar bör förbli lagliga, medan samhället gott kan ingripa mot Dan Parks affischer precis som det gjorde.

Samtidigt varnar boken för att det gått inflation i kränkthet, ogillar safe space-trenden vid amerikanska universitet och uppmanar till åsiktstolerans. Tabut att tala om ”volymer” i migrationsdebatten diskuteras som ett exempel på när beslutsfattandet har tagit skada av att samhällsdebatten saknat tillräcklig intellektuell frihet. Hur skulle vi kunna vara oeniga?

Bokens ansats är att söka den förnuftiga mellanpositionen mellan två orimliga extremer. I ena änden så kallade yttrandefrihetsfundamentalister som inte sägs erkänna några gränser för sin rätt att säga vad som helst offentligt, i den andra änden den politiska korrekthetens fundamentalister som gör maktanalyser av alla ordval och anser att den känsligaste i publiken får sätta ribban. Den förnuftiga uppgiften blir att finna en klok balanspunkt.

Och det håller jag däremot inte med om.

Att inte erkänna några gränser för yttrandefriheten är en så kufisk uppfattning att man sällan stöter på den. Men däremot är det en artskillnad mellan de gränser som brukat erkännas som rimliga att överväga (övergrepp mot enskilda personer och yttranden som på olika sätt hotar allmän ordning) och det som här ställs upp i andra änden av en föreställd skala: gruppers känslomässiga sår av att behöva utstå att idéer och symboler som de identifierar sig med förlöjligas i offentligheten.

Det har brukat vara två olika frågor, inte två värden som samhället bör balansera mot varandra. Köper man den konstruktionen finner man sig snart fösas nedför ett sluttande plan. Då hamnar man i en gradfråga om vid vilken punkt någon ska anses lida ”riktig skada” av att en grov hädelse publicerats.

Nej, det var inte ett försvarstal för Jyllands-Postens journalistik eller en positiv recension av Lars Vilks konstnärskap som jag efterlyste. Det jag menar är att det blir ofullständigt att diskutera yttrandefrihetsfrågan av idag utan att ta upp det grova våld som riktats mot dem och andra i samma situation. Men att man så snabbt hamnar i innehållsfrågan när man tar upp våldet är belysande. Det har blivit ett vanligt mönster som jag tror är olyckligt, där man inte vill ge ett svar om våldet utan att genast reservera sig för det angripna innehållet – och exempelvis tillägga att det faktiskt inte är obligatoriskt att uppskatta Vilks konst även om man anser att han visserligen bör ha laglig rätt att utöva den.

Nej, givetvis måste man inte uppskatta den. Jag känner inte till någon som anser det. Men om man däremot inte anser att frågan om innehållskvalitén i Vilks konst är irrelevant för hans rätt att utöva den, utan ett sidospår som inte hör hemma i principdiskussionen så kommer man inte att kunna försvara den rätten med full kraft. Redan frågeställningen blir relativiserande.

Debatten har en mörk fond. En morgon i november 2004 sköts dokumentärfilmaren Theo van Gogh ned mitt bland cyklisterna i Amsterdam. Han hade tidigare viftat bort dödshot som kommit efter en dokumentär om muslimskt kvinnoförtryck. Mördaren skar halsen av honom och högg sedan fast ett religiöst meddelande i bröstet på kroppen. I december 2010 grep dansk polis tre personer som kört ned från Stockholm och precis stod i begrepp att genomföra en massaker på Jyllands-Postens redaktion. Fem år senare lyckades däremot terroristerna. Massmordet på tidskriften Charlie Hebdos redaktion lämnade tolv döda och elva skadade. Två dagar senare mördades ytterligare fyra i ett relaterat gisslandrama. Månaden efteråt, i februari 2015, öppnade en attentatsman eld med automatvapen mot ett kulturhus i Köpenhamn där Lars Vilks deltog i ett möte om ”Konst, hädelse och yttrandefrihet”. En död och tre skadade. Endast tack vare att Vilks beväpnade livvakter fanns på plats och öppnade moteld hindrades gärningsmannen från att tränga in i lokalen.

Det här är ingen uttömmande uppräkning. Poängen är att tonen i yttrandefrihetsdebatten blir obegriplig om man avstår från att väga in fasansfullheter som dessa och spåren de satt i oss. Därför störs jag när inte minsta blodsdroppe syns till i boken. När det gäller yttrandefrihetens dogmatiska försvarare kommer ist-orden fram: fundamentalister, rasister, populister. Men när det gäller ”reaktionerna” (bokens ordval) på Satansverserna och Muhammedkarikatyrerna heter det hövligt nog bara att de kommer från ”konservativa och djupt troende”. Försiktighet i språket är inte alltid en dygd.

Våldet har samhällseffekter. Idag är stora svenska tidningsredaktioner inlåsta bakom skottsäkra slussar som ska stoppa angripare. Kulturen anteciperar hoten och backar tyst. När Fotografiska i Stockholm bjöd in riksdagspartierna att ställa ut bilder på sin ”vision” av Sverige lämnade Sverigedemokraterna in en bild på Vilks rondellhund. Visionen var att den skulle kunna ställas ut i framtiden, varpå Fotografiska vägrade att ställa ut bilden eftersom det var alltför farligt. Men intressant nog var det Sverigedemokraterna som förebråddes. Det vet ju alla att det inte går att ställa ut bilden. Att påminna om saken var oseriöst.

I Åke Ortmarks memoarer berättar han om när han en gång gjorde en tv-intervju där det skulle varit journalistiskt motiverat att visa bilder på Jyllands-Postens karikatyrer. Men han vågade inte. Fylld av skam erkänner han hur han ”råkade … ut för mitt livs kanske största journalistiska misslyckande. Självcensuren drabbade mig. Jag vågade inte visa ett relevant material i mitt program.” Alla begriper varför. Hur kan man utsätta sig och sin familj för risken det skulle innebära? Och om Ortmark ryggade, vad gör då inte journalister som har en mer ordinär benstomme?

Nej, ingen försvarar hoten. Men däremot reagerar inte alla, och framför allt inte med den kraft som krävs.

Ortmark skriver att han:

inte har någon som helst ambition att ta hänsyn till kristna, judiska eller muslimska religiösa intressen. Jag är tvärtom lockad av tanken att utmana och kränka det som jag betraktar som vidskepliga föreställningar.

Så talar en av legendarerna inom svensk journalistik. Nog är det ändå en förskjutning att lägga märke till om det  inte längre är den hållningen vi ska beundra.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.