Debatt
Patienter
24 april 2018 kl 15:37

Denna artikel publicerades för 2 år sedan

Vi har högst kostnad för vården och minst valfrihet

Svenska vårdtagare är lika intresserade av att använda komplementär vård som tyskar, fransmän och schweizare. De betalar också lika mycket för vården. Att själv få välja den vård som fungerar och som hjälper oss att hitta tillbaka till hälsa är både en fråga om mänskliga fri- och rättigheter och en demokratisk fråga.

Det här är en opinionstext

Den svenska sjukvården kostar var och en av oss ungefär 48 700 kronor per invånare (2016). Det är ungefär lika mycket som invånarna i Tyskland, Frankrike och Schweiz betalar. Men i Sverige har patienter betydligt mindre frihet att välja inriktning av sin egen vård.

Av den anledningen arrangerades ett seminarium i riksdagen av MP:s Mats Pertoft den 16 april, ”Framtidens vård – enfald eller mångfald?” med Bengt Westerberg som moderator. Forskare, läkare och analytiker beskrev vinsten med integrativ vård (skolmedicin och komplementär medicin i kombination).

Vår hälsa är individuell, sjukdomsbilden skiljer sig och vi reagerar olika på de behandlingar vi får. Att själv få välja den vård som fungerar och hjälper oss att hitta tillbaka till hälsa är både en fråga om mänskliga fri- och rättigheter och en demokratisk fråga.

En Novus-undersökning visade exempelvis att 67 procent av svenska folket och 76 procent av kvinnorna skulle önska att läkarna har utbildning även inom komplementär/integrativ medicin. På den punkten skiljer sig svenskarna inte från tyskar, fransmän och schweizare.

Men möjligheterna att välja i den offentligt finansierade vården är betydligt mer begränsade i Sverige än i andra länder. Det svenska systemet rimmar helt enkelt inte med den svenska folkviljan.

I Storbritannien finns en liknande klyfta mellan invånarnas intresse för komplementär vård och möjligheten att välja detta. Men där är å andra sidan vårdkostnaderna klart lägre än i Sverige.

Valuta för pengarna, i valfrihet räknat, är sämst i Sverige. Vi betalar lika mycket som de som betalar mest – och får lika lite valfrihet som de som betalar minst.

Många europeiska länder har en annan öppenhet inför komplementär vård än den som möter svenska vårdtagare. Det gäller inte minst Tyskland, Frankrike och Schweiz. Enligt studier använder 75 procent av skolmedicinskt utbildade tyska läkare även komplementär eller alternativ medicin i sitt yrke och 77 procent av de tyska smärtklinikerna erbjuder akupunkturbehandlingar.

Siffrorna rimmar väl med vårdtagarnas val: 75 procent av den tyska befolkningen använder sig av komplementär eller naturmedicin. I Tysklands lagstiftning finns också särskilda komplementära terapiinriktningar inkluderade och större vikt läggs vid begreppet ”beprövad erfarenhet” än i Sverige. Om en metod är ofarlig och visar sig fungera så ska den också få finnas tillgänglig. Statens främsta uppgift är istället att bevaka patientsäkerheten.

I Frankrike utgår vården i huvudsak från den enskilda läkaren som ska vara skolmedicinskt utbildad, men kan ha vidareutbildning i och rätt att ordinera komplementär medicin. Även i Frankrike använder 75 procent av befolkningen alternativa läkemedel, och 36 procent av läkarna använder minst en komplementär eller alternativ metod. I Schweiz finns ett utbrett intresse för komplementär medicin, och efter en folkomröstning 2009 finns rätten till komplementär vård inskriven i den federala lagstiftningen.

Valfrihet i vården, eller brist på valfrihet, tycks hänga ihop med både traditioner och finansiering. I Sverige och Storbritannien, där pengarna kommer in via skatter, styrs vården centralt. Det ger små möjligheter till valfrihet och personliga preferenser. Tyskland och Frankrike, där vården bekostas via obligatoriska socialförsäkringar, är inte lika centralstyrda. Vården ger i dessa länder mer utrymme för vårdgivare med olika inriktning.

Svenska skattebetalare är alltså lika intresserade av att använda komplementär vård som tyskar, fransmän och schweizare och betalar lika mycket för vården. 

Men när det gäller valfrihet är Sverige sämst i klassen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.