Våld

Vi fattar men drar inte samma slutsatser som SBU

Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) hävdar i sin replik att vi missuppfattar deras rapport, jag vill förtydliga att vi inte missuppfattar – vi är av en annan åsikt, skriver Sofia Bidö verksamhetschef för Rädda Barnens Centrum för stöd och behandling.

Slutreplik. Gällande vår farhåga om att slutsatserna i SBU:s rapport om öppenvårdsinsatser för familjer där det förekommer våld och försummelse riskerar att vilseleda beslutsfattare kring val av metod, skriver SBU att det i stor utsträckning är samma metoder som i dag används såväl i barn- och ungdomspsykiatrin som i socialtjänsten.

Rädda Barnens uppfattning är att detta är ett problem som inte bör styra studiens upplägg. Det finns metoder, som används inom båda verksamheterna och då framförallt metoder som syftar till att stärka föräldrafärdigheter och som indirekt kan påverka barnets psykiska ohälsa. När det kommer till direkta insatser riktade mot barnets psykiska ohälsa är det dock ett uppdrag för vården.

Socialtjänsten har inte i uppdrag att göra barnpsykiatriska bedömningar och behandlingar och metoder för detta saknas alltså inom deras verksamhet. Att arbeta med barns symtom efter utsatthet för våld är något annat än att förebygga våld. I metoder som riktar sig mot barnets psykiska ohälsa är barnet patient. Föräldrar involveras för stärkta föräldrafärdigheter i relation till barnet, men den våldsutövande parten involveras sällan eller aldrig.  Att följa upp om dessa insatser minskar våld är som att undersöka om åtgärder för fysiska skador efter våld, till exempel gipsning av en bruten arm, leder till minskning av våld. Även om våld är orsaken till den brutna armen går det inte att vända på resonemanget och följa upp om gipsningen leder till minskning av våld.

Jag vill även kommentera SBU:s uppdelning av insatser vid å ena sidan våld och försummelse och å andra sidan sexuella övergrepp eller enstaka allvarliga händelser såsom olyckor. Denna uppdelning kan vara hjälpsam när det handlar om förebyggande insatser. När det handlar om behandling utgår man dock från diagnos och inte typ av händelse.

Utsatthet för olika typer av traumatiserande händelser kan nämligen ge samma diagnos, till exempel posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Det finns i dag nationella riktlinjer för både depression, ångeststörningar och PTSD. Det finns däremot inga riktlinjer för behandling av våldsutsatthet. Om vi skulle uttala oss specifikt om det skulle det kräva att man i forskning testar varje behandlingsmetod för varje enskild typ av traumatiserande händelse, vilket inte stämmer överens med hur forskningen kring behandling går till i dag.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.