Uppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna, som med Vänsterpartiets välsignelse ska återinsätta Stefan Löfven, innehåller många okonventionella inslag. Ett av de mest anmärkningsvärda har ännu inte blivit så uppmärksammat – nämligen punkt 57 av 73 i den gemensamma överenskommelsen. Där kan man läsa att partierna avger följande löfte:
Ett etableringsstopp införs för fristående grund- och gymnasieskolor med konfessionell inriktning. Befintliga skolor med konfessionell inriktning ska kontrolleras bättre. En utredning ska först definiera avgränsningar.
För de flesta sekulariserade svenskar är kanske inte detta så mycket att orda om. Än sen, liksom? De konfessionella friskolorna utgör bara 0,4 procent av Sveriges totalt 16 000 skolor, så ett stopp för nyetableringar borde väl inte göra så mycket till eller från?
Frågan är dock betydligt större än många tror. Först och främst tvekar vi inte att beskriva det som S, MP, C och L ägnar sig åt som en kvalificerad form av mobbning. Det räcker alltså inte att de religiösa friskolorna är få. Inte heller räcker det att de lever upp till den svenska skolans läroplan – inklusive att hålla isär konfessionella inslag och undervisande moment.
Nej, trots att de flesta av dem sköter sig exemplariskt är det från politikernas sida viktigt att markera att de i grunden ska betraktas som en anomali – som ett icke önskvärt inslag i det vänsterliberala samhällsprojekt som ser ateismen som självklar norm.
Därmed kan man också säga att överenskommelsen utmanar huruvida Sverige framöver förtjänar sitt internationella rykte som ett liberalt, pluralistiskt och demokratiskt land. Vad S, MP, C och L gör här är nämligen att de ifrågasätter EU-stadgans formulering om ”Friheten att inrätta undervisningsanstalter” som ger föräldrarna möjlighet att ”tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelse” (14:3).
Utspelet går därtill på tvärs med skrivningar i såväl FN:s barnkonvention som konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Den senare går så långt som att säga att ”Ingen bestämmelse i denna artikel skall tolkas som att den inskränker en fysisk eller juridisk persons rätt att grunda och driva utbildningsanstalter” (13:4). Anser sig verkligen våra svenska politiker stå över dessa internationella konventioner? I så fall är det en mycket skrämmande utveckling som pågår!
Men låt oss också vara lite mer personliga. För i tillägg till aspekter som juridik och vårt lands internationella rykte är vi faktiskt innerligt trötta på den demonisering som pågår av religiösa i allmänhet och konfessionella friskolor i synnerhet. Det är inte länge sedan vi hade S-märkta ministrar som proklamerade visionen om ett ”sekulärt samhälle” och som spred vilseledande uppgifter om att konfessionella friskolor generellt skulle vara mer segregerade än andra (sanningen är den motsatta).
Vi är förstås medvetna om att det finns konfessionella friskolor som har problem. Vi är även medvetna om att det finns ett stort antal kommunala skolor med problem. I båda fallen är det Skolinspektionen som ska avgöra om och när en skola har förverkat sin rätt att existera. Att som S, MP, C och L skambelägga alla som på detta område vill utöva sina mänskliga rättigheter är däremot bedrövligt. Därför, politiker: Gör om och gör rätt. Och sluta att misstänkliggöra oss som vägrar att skriva under på den ateistiska normen!
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
