Vi är alla skyldiga till de apatiska barnens öden

Det var den sista intervjun jag gjorde i min roll som nationell samordnare på området psykisk hälsa, för ett inslag i ett nyhetsprogram i SVT. Ämnet var barn och ungas väntan på vård för psykisk ohälsa, ett komplext ämne som jag genom åren insett har många bottnar och vinklar för analys. Samtidigt är det ett ämne som väcker mycket känslor, särskilt hos de väntande barnen, unga och deras föräldrar.

Livet tar en paus när ohälsan drabbar och för det finns ingen ursäkt eller tröst. Strax intill finns en annan verklighet där personalen sliter i en fragmentiserad organisation, ständigt utskällda och utpekade och i fokus för ryckiga politiska initiativ. För att komplicera saken ytterligare finns en utbredd medvetenhet om att begreppet ”psykisk ohälsa” är lite av ett gummibegrepp som kan inrymma det mesta, vilket skapar en enorm utmaning i vården som ska förhålla sig till de principer för prioriteringar som riksdagen beslutade om i slutet av 1990-talet. Vård ska ges utifrån att alla har samma värde, men resurserna ska prioriteras till de som har störst behov och där insatserna har bäst effekt i relation till kostnaden.

Jag hade bestämt mig för att inte svara snabbt. Jag visste sedan tidigare att jag har max tre minuter och kanske två eller tre repliker på mig att svara på reporterns frågor, men nu kände jag att jag inte hade någon lust att förenkla. I en så brännande fråga skapas bara rädsla och förhastade slutsatser om inte eftertanken får utrymme. Framförallt stod jag i begrepp att avsluta mitt uppdrag och kände mig inte längre skyldig att kommentera och skapa uppmärksamhet runt frågan. Så jag svarade på frågorna ärligt – å ena sidan, å andra sidan. ”Vem fel är det?” Ingens fel, men många systemfel. ”Vad ska politikerna göra?” Det är nog inte så att någon politiker kan lösa det här problemet, det är många delar som behöver falla på plats. Reportern blev alltmer frustrerad och bad mig svara kortare, entydigt, inte så komplicerat för då skulle inte tittarna förstå. Jag kände skuld för att jag gjorde reporterns jobb svårt, rentav kanske jag förstörde hela hens arbete den eftermiddagen. Dessutom hade de ju en fotograf som filmade och båda hade säkert annat att göra än att lirka med en trilskande tjänsteman. Ändå framhärdade jag.

Intervjun varade en timme men ingenting kom med i det färdiga reportaget, där startpunkten var en intervju med en förälder vars barn väntat länge på att få komma till BUP trots stora problem. Innerst inne kände jag lättnad, all form av nyansering efter beskrivningen av ett sådant på många sätt tragiskt och beklämmande fall hade bara uppfattats som en bagatellisering av familjens lidande. Så det enda jag hade kunnat göra för att slippa en flod av ringaktning och förakt hade varit att skylla på någon, gärna en politiker eller vårdens personal. Vinkeln var inte a tt förstå, utan att utkräva ansvar. Men det ansvaret kan inte utkrävas av en ensam syndabock, utan beror på ett helt system av komplexa samband. 

Jag har stor respekt för journalistikens uppdrag, att granska makten och utkräva ansvar. I en demokrati är det ryggraden, men det kommer med ett stort ansvar att måla hela bilden, problematisera och nyansera. Till det kommer ett stort ansvar för sådana som jag i den roll jag hade då att ha integritet och mod att stå ut med att vara lite omöjlig, att inte rymmas i formatet om det inte är intellektuellt hederligt. Jag har lyckats en gång (och misslyckats betydligt fler) och det var något av det svåraste jag gjort. 

Jag har fullt förtroende för att våra journalister kan sitt hantverk men jag tror att det finns en hög grad av underskattning av medborgarnas förmåga att lyssna och reflektera. Ett tecken på det är de alltmer förekommande poddarna där det finns möjlighet att prata till punkt och belysa olika nyanser i en fråga. För vad skapar det hetsiga tvåminutersformatet i förlängningen? I ett drev försvinner individerna, deras lidande och deras historia bortom den roll de spelar i den korta teater som drevet är, vilket magasinet Filter på ett plågsamt sätt belyser i sin utomordentliga granskning av de apatiska barnen i början av 2000-talet. Experterna som ska utgöra kommentatorer till pjäsen får välja mellan att komprimera sin kunskap till tre meningar eller tacka nej till att dela sin kunskap, hur viktig den än är. Och publiken får halvsanningar och hårdvinklingar som i bästa fall skapar frågor och nyfikenhet men i sämsta fall rädsla, förakt eller förtvivlan.

Om berättelsen delas av tillräckligt många driver den inte sällan med sig politiska beslutsfattare, myndigheter och de som borde vara experter i en ursinnig tornado för att bekämpa ett problem som inte kan bekämpas med en tornado utan snarare med plockepinn. Vilket kostar mycket men bara skapar nya problem längre fram.

Så vem är det som skyldig till detta, för att använda den vanligaste frågan. Ingen. Vi är många som bidrar. Media har sitt ansvar, liksom vi som inte kan eller törs nyansera när vi får chansen. Publiken som klickar där katastrofen lockar. Hastigheten i samtalet, det ytterst mänskliga konsensussökandet och bristen på tid att stanna upp gör också sitt till. Det är komplicerat och mångfacetterat. Och det måste det få vara.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.