Integration

Vi är alla jämlikar inför det förflutna

Den som vill bygga ett samhälle som håller ihop har inte råd att blunda för kulturarvets kraft. Kulturarv är ett kraftfullt verktyg som kan användas såväl för att ena och överbrygga, som för att splittra och stänga ute.

Dagens värld är rörlig. Människor, varor, idéer och information färdas kors och tvärs genom samhället. En känsla av att världen är oöverblickbar och svårkontrollerad kan skapa oro hos människor. Frågor om tillhörighet och identitet ställs på sin spets och risken finns för ökade konflikter mellan grupper.

Kulturarv är ett kraftfullt verktyg som kan användas såväl för att ena och överbrygga, som för att splittra och stänga ute. Om framtidens kulturmiljöarbete ska bidra till ett hållbart och inkluderande samhälle är det viktigt att inte fokusera på gränser mellan olika grupper.

I dialog med över 100 offentliga, privata och ideella aktörer inom kulturmiljöarbetet i Sverige har Riksantikvarieämbetet på regeringens uppdrag sammanställt en vision för kulturmiljöarbetet. Kärnan i visionen är att år 2030 ska: ”alla, oavsett bakgrund, uppleva att de kan göra anspråk på det kulturarv som format Sverige.”

Kulturarv kan beskrivas som historiska spår, som kan vara fysiska och påtagliga, eller mer svårfångade som företeelser, tankesätt och perspektiv som färdats och färdas mellan människor. När vi döper något till kulturarv ger vi det ett högre värde vilket ger oss en känsla av sammanhang, begriplighet och trygghet. Att benämna och knyta an till olika former av kulturarv är en del av att vara människa. Alla gör det. Upplevelsen av kulturarvet är individuell, men den skapas i samröre med andra och står i ständig rörelse. Den som vill bygga ett samhälle som håller ihop har inte råd att blunda för kulturarvets kraft.

Filmaren Roozbeh Janghorban flydde från Iran med sin familj och hamnade i Harads i Norrbotten. Han har berättat om sin första känsla när han kom till orten för fyra år sedan: ”Jag var ingen mitt ute i ingenstans. Vad skulle jag ta mig till här”. Men så fick han kontakt med Thorbjörn Enberg från hembygdsföreningen som satt på ett rikt bild- och videomaterial från Harads 1900-tal. Janghorbans yrkeskunskap kom till användning när han och Thorbjörn Enberg ägnade åtskilliga timmar åt att bearbeta filmerna från Harads.

I samband med arbetet med filmerna kom Roozbeh Janghorban att utveckla starka känslor för sin nya hembygd. ”Jag känner mig mer bekväm, mer trygg”, berättar han. I dag identifierar han sig med Harads kulturarv och han har också sett till att de asylsökande som passerat genom Harads sedan 2004 finns representerade i hembygdsrörelsens arkiv. Även Janghorbans och hans familjs livsöden fogas till berättelsen om Harads.

Roozbeh Janghorbans känsla för Harads visar någonting viktigt. Genom att utforska det förflutna så ökar också förståelsen för nuet. Att möta människor från förr tränar vår förmåga att sätta oss in i andra människors tankevärld. Mer än hälften av invånarna i Sverige bor på en annan ort än där de föddes. Kulturarvet kan bli en viktig faktor för en hållbar samhällsutveckling. Men då krävs det att alla, oavsett ursprung, upplever att de har rätt att relatera till det gemensamma kulturarvet. Det gäller i lika hög grad människor som är födda i Sverige som hitflyttade. Kulturarvet är allas och ingens. Men vi ska inte låtsas att det är lätt.

Sedan 1990-talet, i takt med att kalla krigets världsbild fallit, har kultur kommit att bli allt mer framträdande som förklaringsmodell för att sortera människor. Steget därifrån är inte långt att anse att varje kulturell grupp har särskilda kollektiva behov som ska tillgodoses med särlösningar. Det är olyckligt då det allmänmänskliga hamnar i bakgrunden.

Människor kopplar ibland sin känsla av grupptillhörigheten till historiska händelser och sammanhang för att få legitimitet. Men historiens trådar rör sig aldrig som räta linjer in i vår tid. Historien arbetar mer drömlikt; hoppar, rycker och delar sig. Trådar slits av och lindas samman på nytt. Var och en flätar, i samspel med andra, berättelsen om sig själv och sitt ursprung. Olika historiska spår kommer att ha olika stark laddning för olika människor. Så kommer det alltid att vara. Det viktiga är att alla erbjuds möjlighet att ta del av kulturarv på lika villkor.

Statens roll i kulturmiljöarbetet bör vara att se till att det finns en rik mångfald av kulturmiljöer tillgängliga för alla. Riksantikvarieämbetet har samordnat processen som lett fram till Vision kulturmiljö. Nu börjar arbetet för kulturmiljöarbetets aktörer att konkretisera vägen till visionen. 

Vi är snart tio miljoner människor i Sverige och vi ska dela på en gemensam framtid. Det är en utmaning att forma denna framtid till ett samhälle som håller ihop. Det första steget tar vi genom att dela lika på det förflutna.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.