Demokrati

Verklighetsförfalskning förklarar SD:s framgång

Att den svenska invandringspolitiken aldrig varit folkligt förankrad bevisas av att vi nu utifrån en enda fråga – invandringen - upplever en kraftigt växande missnöjesrörelse som knappt existerade för ett decennium sedan.

I morgonsoffor, debattprogram och intervjureportage trängs de. Politiker, journalister och kändisar som i en flod av mer eller mindre medieregisserade kampanjer, slåss om att klä av Sverigedemokraterna in på bara skinnet. Självsäkra förståsigpåare som med hemsnickrade teorier deklarerar att partiets framgångar beror på allt ifrån lågkonjunktur, mediala misslyckanden eller trubbig debatteknik till att ingen tar itu med dem. Allt medan landets ledande missnöjesparti växer som en majsbroiler.

Som en skänk från ovan för dessa debattörer kom strax innan årsskiftet filmen om den för Sverigedemokraterna så olycksaliga festnatten i Stockholm som av alla påstås visa partiets rätta ansikte. Kort senare det rullstolsburna rasistpräglade fyllebedrägeriet om ryggsäcksstölden. Tre ledande SD-riksdagsmän gör bort sig och blir i linje med partiledarens nolltoleranspolicy beslutsamt utsopade. Ståup-komikern Soran Ismail hyllas i SvD:s påföljande helgporträtt för att han står upp. Miljöpartiets Maria Ferm deklarerar på Brännpunkt kort därefter att framgångarna i princip beror på att landet befolkas av 10 procent diskriminerande rasister. Och mitt i Sverigedemokraternas värsta kris levereras nya rekordsiffror. Sympatierna växer. De skadeglade sofftyckarna skakar uppgivet på huvudet och söker nya förklaringar.

Liksom regeringen är de nämligen i otakt med opinionen. En mer verklighetsnära bakgrundsbild kan se ut så här: SD vinner mark därför att allt fler väljare tycker att invandringen är för stor och måste begränsas. Arbetslöshet i Sverige är ett megaproblem sedan länge. Särskilt bland invandrare. Och alldeles särskilt bland invandrarungdomar. Prognoserna för Sverige är dystra. Det finns inte jobb för alla. Att spä på gör inte saken bättre. Invandrare stjäl inga jobb säger kritikerna. Rätt. Men ökad invandring resulterar i fler som blir utan. Väljarna gillar inte heller att vi drar på oss kostnader vi inte behöver. Ständigt ökade kostnader för allt fler invandrarkategorier och arbetslösa går inte ihop. Väljarna köper inte förklaring att detta saknar betydelse och gillar inte att allt fler skall åka snålskjuts på deras bekostnad.

Opinionsundersökningar visar att sympatierna för Sverigedemokraterna huvudsakligen kommer ifrån moderata och socialdemokratiska väljare. Detta föranledde miljöpartisten Per Gahrton i SVT Debatt i slutet på november att nära nog skylla partiets tillväxt på sosseväljarna trots att, understruket av honom själv, de flesta sossar inte är främlingsfientliga. Jag undrar om inte Per Gahrton kommer närmast sanningen. I alla till hälften. För vare sig socialdemokrater eller svenskar i gemen är främlingsfientliga. Och absolut inte tio procent. Så varför röstar de då på Sverigedemokraterna? Jo, därför att partiet adresserar ett för väljarna angeläget problem, med en analys och lösning många köper.

I en militärkupp 1973 störtas Chiles socialistiske president Salvador Allende. Allende sågs som ljuset i mörkret i ett av högerdiktaturer regerat Sydamerika. Som resultat av socialdemokratiskt stöd och omfattande kulturella socialistkontakter fick många sydamerikaner upp ögonen för Sverige. Många av dem hittade till Uppsala. Utanför staden växte det mer blandade miljonprogramsområdet Gottsunda med i rask takt tilltagande klassiska förortsproblem. Vissa stadsbussar kallades Orientexpresser.

Chileflyktingarna blev på kort tid allt fler. Den generösa migrationspolitiken spreds med tiden till andra utvecklingsländer och strömmen av flyktingar från Afrika och Mellanöstern var redan i mitten av åttiotalet tusenfaldig. Med de nya vilsna medborgarna sammantvingade i såväl materiellt som kulturellt fattiga och alienationsbringande boendemiljöer inleddes en för många svenskar oroande segregation, större än någonsin i det socialt homogena folkhemssverige.

I det politiskt formellt öppna men socialt och kulturellt slutna lilla landet i ett hörn av världen, utan kolonialländernas erfarenhet av interaktion med andra folk fanns mycket liten beredskap för att ta emot folk från främmande kulturer. Få arbetsgivare vågade, alla politiska förmaningar och subventioner till trots, ta risken att anställa. Särskilt inte mindre familjeföretag. Och särskilt inte med svensk arbetsmarknadslagstiftnings inlåsande effekter. Politikens önskescenario stämde inte med verkligheten. Med språksvårigheter, låg bildningsbakgrund och för många svenskar särpräglade sociala beteendemönster var det få flyktingar som fick jobb. Än färre som kunde försörja sig. Många fastande i kriminalitet, drogmissbruk och social utslagning. Hela familjer i ett långvarigt utanförskap beroende av försörjningsstöd på svenska skattebetalares bekostnad. Mönstret i andra svenska storstäder var likartat.

Trots minst tre decennier av oändliga versioner arbetsmarknadspolitiska åtgärder, sysselsättningsprogram, nya myndigheter, organisationer och ministrar, omflyttad och förtydligad ansvarfördelning, hemspråksundervisning, SFI-kurser och annan fantasifull integrationspolitik har invandringspolitiken utvecklats till en katastrof. Arbetslöshet och utanförskap växer. Förortsproblematiken sargar generationer. Migrationsverket går på knäna. Kommunerna har inte plats. Kostnaderna skenar. Intäkterna krymper. Misstron och klyftan mellan mästrande politiker och väljarna blir allt vidare. Att invandringspolitiken aldrig varit folkligt förankrad bevisas av att vi nu, med bas i princip i en enda fråga, invandringen, upplever en kraftigt växande missnöjesrörelse som för ett drygt decennium sedan knappt existerade.

Verkligheten har nått ifatt oss. Invandringspolitiken kunde sväljas i en tid när alla ekonomiska pilar pekade uppåt och i en atmosfär som stigmatiserade den som ens knystade om invandring eller flyktingmottagning i ekonomiska termer. Verksamheten kostar nu enligt migrationsverkets egna uppgifter allt mellan en handfull och flera tiotals tusenlappar per person och dag och sammanlagt tvåsiffriga miljarder årligen. Skillnad mellan flyktingar och invandrare är utsuddad. Allt fler räknas in. Flyktinghandel har blivit business inte bara för skrupelfria och hjärtlösa flyktingsmugglare utan också för kapitalstarka affärsmän och kändisprofiler som Bert Karlsson, Pelle Svensson och Robinson-profilen Jan Emanuel Johansson.

Men väljarna låter sig inte luras längre och säger; världen är orättvis. Men det är inte vårt fel. Väljarna köper inte längre idén att rädda världen. Inte heller att vi svenskar skulle ha något särskilt ansvar. Och inte att räddningen skall utföras just här. På deras bekostnad. Grova överslag visar att levnadsomkostnaderna är allt mellan 10 och 40 gånger större i Sverige än i de flesta afrikanska länder. För varje anländ flykting kunde vi hjälpa mångfalt fler på plats. Utan resurskrävande integrationsåtgärder. Vi kan också hjälpa andra genom att exportera vårt sätt att bygga samhälle och demokrati. Framförallt borde vi tillsammans med andra i världssamfundet sätta press på korrupta och auktoritära ledare att upphöra att terrorisera sina folk och att få ordning på sina länder.

Sverigedemokraterna får nu dagligen allt fler sympatisörer. De kunde varit många fler. Men är det inte. Därför att de flesta svenskar gillar mångkultur och mellanmänskliga relationer. Därför att de ogillar enfald och trångsynthet och inte vill se SD växa. På synnerligen goda grunder kan antas att motståndet mot invandring är starkt även bland de som aldrig kommer att lägga sin röst på SD.

Vänstern bär ett tungt ansvar för en oansvarig invandringspolitik som nu gör mer skada än nytta och för att de högerextrema växer. Framgångarna göds nu av regeringens och andra partiers oförmåga och ovilja att se verkligheten. Man kan inte tvinga ett folk att rädda världen. Man kan inte tvinga fram en politik som på ett påtaligt sätt får oönskade effekter i väljarnas vardag på deras bekostnad.

Det är fullt möjligt att vara motståndare till massinvandring utan att vara vare sig främlingsfientlig eller rasist. Många liksom jag själv knyter inte längre näven i byxfickan. Trots fientliga påhopp säger vi ifrån. Många är också besvikna på media som inte släpper fram dem som på rationell grund motsätter sig nuvarande invandring. Med oro ser jag de sociala problemen och kostnaderna växa. Jag förväntar mig nu att regeringen har mod och vett att stoppa massinvandringen. Jag ägnar mig inte åt självbedrägeri och fördömer dem som försöker lura på mig vilseledande förklaringar och verklighetsförfalskning. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.