Debatt
Byggregler
15 maj 2020 kl 05:00

Vems behov bygger vi egentligen för?

Förslagen i slutbetänkandet Modernare byggregler (SOU 2019:68) skapar otydlighet snarare än vägledning och bidrar till att det faktiskt blir svårare att bygga. Kommittén för betänkandet hade ledorden förutsägbart, flexibelt och förenklat. Vi menar att det i stället blir förvirrat, fel och för dyrt, skriver DHR.

Det här är en opinionstext

Rasmus Isaksson
förbundsordförande i DHR – Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet

Personer med funktionsnedsättning är inte delaktiga i samhället på samma sätt som den övriga befolkningen. En orsak till det är brister i utformningen av byggd miljö och transporter. Men genom att ratificera FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning har Sverige åtagit sig att alla nya produkter, tjänster, miljöer, infrastruktur med mera ska utformas enligt principen om det universellt utformade.

Universell utformning innebär att samhällsplaneringen utgår från att människor är olika och har olika förutsättningar och behov. Det gäller inte bara människor med varaktiga funktionsnedsättningar utan även människor med barnvagn, personer som är tillfälligt skadade och äldre individer med minskad rörelseförmåga – det vill säga personer som lever under omständigheter som vi alla kommer att hamna i, förr eller senare under livets gång.

DHR hade hoppats att principerna om universell utformning skulle reflekteras i betänkandet Modernare byggregler – förutsägbart, flexibelt och förenklat (SOU 2019:68). Genom att ta in funktionshinderperspektivet tidigt i olika processer, minskar ju riskerna för ute­stängning och kostsamma åtgärder i efterhand. Det ger en långsiktigt hållbar utveckling och förhindrar att grupper ställs utanför. Våra önskningar kom dock på skam. Ambitionen i betänkandet är inte att skapa bebyggelse och bostäder som inkluderar alla. I stället utgår man i princip bara från producenternas och byggherrarnas behov. Frågan som stannar kvar efter en genomläsning blir därför; vem bygger vi egentligen för?

Enligt FN-konventionen får inte offentliga medel användas för att skapa eller vidmakthålla den ojämlikhet som blir följden av otillgängliga tjänster och anläggningar.

Konventionsstaterna ska utföra en omfattande omprövning av lagarna om tillgänglighet för att identifiera, övervaka och åtgärda luckor i lagstiftning och implementering. De förslag som finns i utredningen utgår från det motsatta. Förslagen i betänkandet är inte heller rimliga utifrån mål 11 i Agenda 2030; att städer och bosättningar ska vara inkluderande, säkra, motståndskraftiga och hållbara.

Brist på medvetenhet och tekniskt kunnande om tillgänglighet och användbarhet ska hanteras i enlighet med artikel 9, som säger att konventionsstaterna ska ge alla intressenter utbildning om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Det verkar dock finnas en stor kunskapsbrist hos utredarna vad gäller grundläggande rättigheter om tillgänglighet. Dessutom är kompetensen för att ta fram verifierade innovationer gällande tillgänglighet och användbarhet, kraftigt begränsad i byggbranschen i stort.

Det är oacceptabelt att sanktionera ett nytt regelverk som möjliggör ett exkluderande byggande och som sedan förutsätter olika former av statligt stöd för att klara inkludering av olika grupper.  Det är inte bara omständligt och dumt, det blir också dyrt. DHR anser att förslagen i betänkandet skapar otydlighet snarare än vägledning och att ett urholkat regelverk bidrar till att det faktiskt blir svårare att bygga.

Slutbetänkandet hade ledorden förutsägbart, flexibelt och förenklat. Vi menar att det i stället blir förvirrat, fel och för dyrt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 15 maj 2020 kl 05:00
Uppdaterad: 15 maj 2020 kl 04:56

Skribent

Rasmus Isaksson
förbundsordförande i DHR – Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet