”Vem som helst - men inte Ilmar Reepalu”

Utgångspunkten blir därmed att begränsa det privata företagandet och mångfalden, liksom möjligheterna att förändra verksamheterna utifrån det som är den kommunala mallen, på det vis som man har gjort i Malmö. Om den kommunala mallen hade varit den människor vill ha hade vi inte haft den mycket snabba utveckling av företagande inom barnomsorg, skola, sjukvård och äldreomsorg. Den beror på att människor har velat välja och gjort sina val. I Malmö har man konsekvent motarbetat privata alternativ trots att de har visat sig vara mer populära och mer kvalitativa än de offentliga. 

Det är just därför noterbart att regeringen i sina direktiv till utredningen som argument för att begränsa det privata företagandet inom välfärden anger att medborgare och kommuner i allt större utsträckning anlitar de privata vårdgivarna, de fristående skolorna och den privata äldreomsorgen: ”Förändringarna har varit snabba. Andelen barn och elever i förskolor och skolor med enskild huvudman har exempelvis nästan fördubblats på tio år. Andelen hemtjänsttimmar i privat regi ökade med över 10 procentenheter mellan 2007 och 2013. Kommunernas kostnader för köp av verksamhet inom vård och omsorg från privata utförare ökade från 19 miljarder kronor 2006 till 35 miljarder kronor 2013.” 

Det är ett uttryck för två saker. För det första är människor inte nöjda med den kommunala mallen. För det andra anser man att de privata verksamheterna erbjuder den vård och omsorg, den utbildning, den kvalitet och trygghet de söker efter. Just detta anger regeringen tillsammans med Vänsterpartiet som ett skäl för att nu dra en gräns.

Det vill säga: det faktum att allt fler väljer andra tjänster än de kommunala därför att man anser dem bättre är ett skäl för att nu begränsa företagandet. Valfriheten måste begränsas eftersom medborgarna väljer fel. Den person som valt att motarbeta dem mest, trots allvarliga konsekvenser för välfärden i Malmö är Ilmar Reepalu. 

Ett ledtema är att socialdemokraterna vill att de privata företagen ska ha samma verksamhet och struktur som de kommunala verksamheterna. Men hela idén med valfriheten och dynamiken är att man ska pröva olika vägar för att göra verksamheten bättre, så bra att medborgarna själva väljer den, om de får lov att välja. Gör man som kommunen blir det som kommunen alltid har gjort, då blir det ingen förändring, då får vi verksamheter där stora resurser aldrig kommer fram till medborgarna utan stannar i den kommunala byråkratins verksamheter. 

Skälet till att privata företag kan tjäna pengar med samma ersättningar som kommunernas verksamheter är att de är bättre på att använda resurserna direkt i verksamheten så att de sjuka, eleverna och de äldre känner att det blir bättre för dem. Det är i de kommunala verksamheterna som pengarna försvinner. Ofta kostar de mer än de privata eftersom de går med förlust och får extra pengar för motsvarande verksamhet och uppgift.

När olika jämförelser eller utredningar har gjorts visar det sig att de privata verksamheterna har lika eller högre kvalitet, att de privata som inte håller måttet väljs bort och att de kommunala verksamheter som har konkurrens blir bättre och mer orienterade mot de enskildas behov. Bland de bästa verksamheterna dominerar de privata, bland de sämsta dominerar de kommunala. Verksamheter som har tagits över av privata utförare har blivit bättre. Parallella verksamheter visar att de privata har en fördel.

Vi vet också att kommunala verksamheter som inte håller måttet får fortsätta som om inget hänt och i kommuner utan konkurrens har eleverna, de sjuka eller de äldre inte något annat att välja. Dålig kvalitet får fortsätta medan nya och bra kvalitet stoppas.

I Malmö har man renodlat detta. Den långvariga socialdemokratiska majoriteten har systematiskt motarbetat valfrihet och mångfald. Köer och låg kvalitet har återkommande visat sig. Det är i socialdemokratiska kommuner som Malmö, och Göteborg, välfärden har gått sönder som mest i Sverige. Värner Rydénskolan, som nyligen tillfälligtvis tvingades stänga, är bara ett exempel som uppfyller kommunens krav men inte verklighetens eller elevernas krav. Den uppfyller de krav som socialdemokraterna ställer men som många runt om i Sverige har underkänt när man valt andra skolor.

Det är därför det är ännu mer förvånande att regeringen vill låta Ilmar Reepalu utreda den privata välfärdens villkor. Det hade varit bättre om den låtit någon annan, i princip vem som helst annars, utreda de kommunala verksamheternas kvalitet och villkor i Malmö och i övriga Sverige. På vilket sätt blir välfärden bättre i Sverige om den blir som i Malmö?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.