Migrationsverket

Vem försöker egentligen de söndercurlades chefer lura?

I grunden är den interna organisationskulturen på Migrationsverket med påstått söndercurlade 80-talister bland de anställda handläggarna ett ledningsproblem. Och som chef ska man aldrig skylla på underlydande anställda när saker och ting inte fungerar som de ska. Som chef löser man istället problemet.

Egentligen finns det två olika problem, eller snarare två sidor av samma mynt, med de empatiska och snyftande handläggarna på Migrationsverket, där en intern revisionsrapport, som SVT skrivit om, pekat ut curlade 80-talister som ett effektivitetsproblem för myndigheten.

För i grunden är det ett ledningsproblem. Man skyller inte på underlydande anställda när saker inte fungerar – man löser problemet. 

Om man är chef har man en chefslön. Man får extra betalt. Det verkar alla ha lätt att förstå. Man får extra betalt för att man kan och ska leda, ta ansvar, driva igenom, motivera, strukturera, analysera och få saker uträttade samtidigt som man håller budget. Det finns för övrigt ett ord för allt detta – ledarskap.

Tyvärr verkar det, enligt SVT:s rapportering, som att Migrationsverkets chefer enbart förstått det första ledet – att man får mer betalt  – resten av vad som följer med chefskapet lyser med sin frånvaro. 

Antag att du är chef för en avdelning av ett annat slag. Du är chef för en kriminalvårdsanstalt. De anställda vårdarna tycker synd om de intagna för att de inte längre får det som de så gärna vill ha. De intagna berättar tårfyllt hur de saknar öl, droger och riktigt våldsamma videospel. De empatiska vårdarna, barn till 68-generationen, har inga riktmärken om vad som är lagligt eller försvarbart eftersom allt numera är relativt, bestämmer sig efter ett gruppmöte för att åka ner på stan och handla öl, droger och riktigt våldsamma videospel.

Detta fortsätter och snyfthistorierna tilltar. De stackars förvirrade vårdarna blir så tagna av de vidöppna vädjande kattögonen hos de intagna, och deras starka berättelser, att de bestämmer sig för att släppa ut dem när de så vill. Och göra något småbrott när man är ute på stan ligger inte de intagna till last – för i relativismens tecken är det bättre än de grova saker de gjort förr. När detta sedan uppdagas och naturligtvis orsakar befogade skandalrubriker i kvällspressen skriver du en promemoria om det inträffade. Där skyller du på att vårdarna är söndercurlade empatiska veklingar – men glömmer samtidigt inte heller bort att påminna om att du är en stark och duglig chef.

Vem försöker Migrationsverkets chefer egentligen lura? Om ni inte klarar av att sköta grundläggande uppgifter i en statlig myndighet, är det då inte dags att ta en funderare på om ni egentligen ska vara chefer?

Det går inte att skylla på att de som utgör medparten av verksamheten, handläggarna, har felat, när ledningen, styrningen och värdegrunden har havererat. Att skylla på underordnade för ens egna tillkortakommanden som chef är ett klassiskt exempel på dåligt ledarskap! I det här fallet är det snarare de curlade 80-talisterna som till sina chefer borde säga att det är dags att växa upp.

Detta är särskilt skrämmande när de potentiella immigranternas och blivande svenska medborgarnas första möte med Sverige blir en kökkenmödding av godtycke, känslomässig korruption, laglöshet och gruppnormer istället för förutsägbara lagar. Hur kan man förvänta sig att dessa immigranter som redan kommer från raserade och sönderfallna länder framgångsrikt ska slussas in i ett samhälle som bygger på lag, respekt och ordning om Migrationsverket inte klarar av att upprätthålla de mesta basala värderingarna och principerna i sin verksamhet?

Låt oss anta att den här gruppnormativa och söndercurlade slappheten gör att Sveriges kostnader för migrationen är 50 procent högre när hundratusen asylsökanden hamnar i årslånga limbon i väntan på beslut. De direkta kostnaderna uppgår till cirka 70 miljarder kronor och de indirekta 30 miljarder, vilket ger en totalsumma på 100 miljarder kronor. Det gör, mycket grovt uppskattat, att tusentalet handläggare orsakar en extra samhällskostnad på ungefär 30 miljoner kronor per person. 

Men eftersom det sannolikt endast är en mindre del av alla handläggare som inte klarar av att utföra sina ålagda arbetsuppgifter på ett korrekt sätt kan det handla om en summa på  50 – 100 miljoner kronor per curlad handläggare. Det gör att en korridor med tio curlade handläggare kan kosta den svenska staten upp till 1 miljard kronor, bara för att deras känslor inte ska ifrågasattas. Det får sägas vara ytterst generöst av ett land vars finansminister, oavsett partifärg, säger sig pröva varje utgiftskrona i statsbudgeten ytterst kritiskt och noggrant.

Vill man vara lite humoristisk kan man fundera över om vissa av handläggarna så till den milda grad präglats av barnprogrammet Vilse i pannkakan, att de själva nu blivit alldeles vilse i pannkakan. Det hade sannolikt varit alla till gagn om deras föräldrar introducerat dem till verkligheten utanför hemmets trygga väggar lite tidigare. Men det är inte deras fel. Det är ledarskapet, eller snarare bristen på ledarskap, allt kokar ned till.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.