Debatt
Kommunikatörer
13 april 2019 kl 05:05

Vårt eget fel att det klankas på kommunikatören

Att vi som arbetar med kommunikation, information, marknadsföring och reklam pratar om kommunikation som generiskt begrepp förvirrar. Vi behöver bli konkreta och tydliga igen, och kanske är första steget att gå ifrån begreppet kommunikation?

Det här är en opinionstext

På 90-talet någon gång började begreppet kommunikation bli centralt. Vi skulle alla kommunicera och ha dialoger med våra kunder och medarbetare i stället för att informera eller göra reklam. En positiv utveckling i sig. Men två decennier senare kan man konstatera några saker. Vi pratar om kommunikation hela tiden, men ingen kan berätta på ett begripligt sätt vad det innebär. Ingenstans blir gapet större än när jag läser den nyutkomna avhandlingen ”Den kommunikativa organisationen” som fokuserar på kommunikation som en strategisk del av en organisationskultur, och när jag läser valfri jobbannons för en ”kommunikatör”. Där finns universalgeniet som skriver texter, programmerar appar, gör filmer och grafisk formgivning samtidigt som den ger ledningen råd om internkommunikation.

Vi har oss själva att skylla när vi målar yrket ”kommunikatör” med så bred pensel. Vi utger oss för att vara experter på kommunikation, men klarar inte att förklara för våra intressenter varför våra åsikter skulle vara mer värda än någon annans.

Ta en internkommunikatör. Hens rollbeskrivning beskrivs ofta som en slags multikreatör. Men för oss inom hantverket är kunskap om arbetsrätt, GDPR och företagets ledningssystem det som en bra internkommunikatör behöver förstå.

Bekymret för de flesta som nyttjar kommunikatörers tjänster för strategisk rådgivning är att många av dagens kommunikatörer är duktiga skribenter, eller formgivare, men dåligt insatta i ledarskap och förändringsmetodiker. Det är kanske inte så konstigt för de av oss som har arbetat med textmänniskor, som har svårt för ögonkontakt och är blyga i grupp, att alla kommunikatörer har olika inriktningar. Masskommunikation är också något annat än mellanmänsklig sådan. Men för våra motparter framstår vi som ”kommunikatörer”, rätt och slätt.

Trenden att klanka på antalet kommunikatörer i offentlig sektor är inte heller så konstig. Journalister tror att över 200 kommunikatörer i Göteborgs Stad har som uppgift att motarbeta media. Detta trots att det kanske är ett tiotal som arbetar med mediarelationer och resten informerar om bibliotekens öppettider, marknadsför kulturevenemang och säkerställer allmännyttans information.

Problemet är att olika specifika yrkeskategorier klumpas ihop till ett luddigt ”kommunikatörsyrke” av oss själva inom yrket. Frågar du näringslivet vad deras kommunikatörer ska arbeta med så säger de marknadsföring, medan offentlig sektor pratar kriskommunikation vid skogsbränder. Dock är det något helt annat att organisera presskonferenser med räddningstjänsten, än att skapa en lanseringskampanj för en ny bil.

Jag uppmanar oss alla att bli mer specifika igen. Prata inte ”kommunikation”. Prata om information, formgivning eller text, förändrings- eller ledningskommunikation. ”Den kommunikativa organisationen” är ett viktigt förhållningssätt, på ett företagskulturellt plan. Men som bibel för oss yrkesverksamma bidrar den mer till utsmetning av vad vi hantverksutövare egentligen arbetar med.

Låt oss minska antalet personer med kommunikatör som titel och öka tydligheten kring vad vi arbetar med. De flesta vet vad som skiljer en ortoped från en optiker, eller en byggingenjör från en snickare. Vi kommunikatörer behöver bli lika bra på att kommunicera vad vi faktiskt arbetar med!

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.