Värnar ni bara den konstnärliga friheten i teorin, C och L?

När nationalekonomen John Maynard Keynes formulerade principen om armlängds avstånd var det med andra världskriget som bakgrund. Problemet han sökte lösning på kan formuleras som följer: hur kan staten stötta kulturen, utan att den riskerar att kidnappas i propagandasyfte på det vis som hade skett i Sovjetunionen och Tyskland?

Men när denna princip ska omsättas i praktiken ute i landets kommuner ser vi allt för ofta prov på häpnadsväckande klåfingrighet. Under hösten uppmärksammades det att kommunstyrelsens ordförande Emma Feldman (M) i Järfälla på eget initiativ beordrat nedplockning av konstverket, I Amelins anda, från kommunfullmäktigesalen. Vi och många andra har ställt oss frågan om hur ett sådant förfarande är förenligt med vår demokratiska ordning om det finns med i kommunens arbetsordning. Det gör det inte. Vi accepterar inte att en ordförande enväldigt bestämmer över utsmyckningen av kommunens lokaler.

Vi har också sett klåfingerhet inom konsten i andra kommuner i landet. I Sölvesborg ska kommunen hädanefter prioritera klassisk, tidlös konst i stället för utmanande samtidskonst. I Nacka beställdes offentlig konst med krav på att den ska spegla finansiärers värderingar och visa företagslogotyper.

Att konsten ska vara fri med en armlängds avstånd från politiken framhävs extra tydligt hos partier som Liberalerna och Centerpartiet. Någon röst från L och C har vi dock inte hört. Trots att det borde vara lika självklart för dem att inte godta beskrivna förfaranden som ovan.

Faktum är att i Järfälla röstade C och L ned vårt initiativ om att återställa kommunfullmäktigesalen. De ansåg alltså att Emma Feldman agerat rätt när hon plockade ned tavlan. Hanteringen är pinsam för Järfälla och den policy som Feldman förespråkar borde inte förekomma i vår kommun.

Fundera en stund på om vi, som i en tankelek, utgår ifrån att Feldman gjort rätt och att konstverket innehåller det budskap och den symbolik som hon läser in. Att demokratin mår bättre av att tavlan inte hänger i vår fullmäktigesal. Oavsett om så är fallet är det vår skyldighet att protestera mot förfarandet.

Om vi inte protesterar sätter vi ett prejudikat där kommunstyrelsens ordförande får mandat att enväldigt avgöra vad som är lämpligt i det offentliga rummet. Vi ger en person makten att själv sätta gränsen för när och varför politiken ska ingripa i den konstnärliga friheten.

Debatten är viktig. Politiken måste ta ansvar för att grundläggande demokratiska principer efterföljs. Liberalerna får gärna svara på varför deras förtroendevalda anser det rimligt att fullkomligt lägga liberala värderingar vid sidan av när det kommer till konst och kultur. Vad säger Centerpartiet om att deras kommunpolitiker frångår sitt partiprogram om att “Kulturen ska vara fri från politiker som vill styra vad den ska handla om”?

Det finns en tydlig skiljelinje mellan hur kulturpolitiken fungerar på kommunnivå och vad som riksdagspartierna deklarerar på nationell nivå.

Nu har vi börjat se mönster av politiska intressen i att styra konst och kultur hos kommuner, därför behövs någon form av kodifiering för att garantera den konstnärliga friheten. Våra kommuner behöver komplettera sina regelverk för att politiker i framtiden inte helt sonika ska kunna plocka ned eller flytta konstverk som de inte behagar. Håller ni inte med C och L? Eller varför är ni tysta när den konstnärliga friheten hotas? För ni menar väl allvar med era fina ord om den fria konsten och kulturen. Vi förväntar vi oss svar!

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.