Välfärd

Varför sviker S Erlanders arv?

En del Socialdemokrater blir förvånade när de läser Tage Erlanders formuleringar inför kommunalvalen 1962. Ibland låter det som om Erlander var mer öppen för medborgarens möjligheter att påverka sin vardag än vad hans sentida partikamrater är. 

”I ett rikare samhälle, där standarden stiger och många av de grundläggande frihetsproblemen är lösta, kan man öka ambitionsgraden och ställa upp djärvare mål för politiken. Där kan man medvetet inrikta samhällets åtgärder på sådant sätt, att de vidgar den enskildes frihetssfär, anpassa insatserna efter de enskilda människornas särskilda förutsättningar och därmed öka deras möjligheter att välja hur de vill forma sin tillvaro.”  Det sade dåvarande statsministern Tage Erlander, 1962.

Nyligen var jag med i ett panelsamtal i en mellanstor svensk kommun. De invändningar som ett Socialdemokratiskt kommunalråd hade mot att öppna för Ersta diakonis erbjudande inom äldreomsorgen blev en blixtbelysning av två huvudproblem för hennes parti. Det ena är de rena missförstånden om hur idéburna aktörer arbetar. Det andra är hur demokrati- och människosynen alltför ofta leder till att enskilda människors inflytande över sin vardag ses som sekundärt eller rentav suspekt.

Kommunalrådet, som jag råkar uppskatta mycket för hennes ofta kunniga och resonerande stil, invände: ”Hur går det med rätten till heltid” (Vi har alltid den ambitionen.) ”Hur går det med transparensen och öppenheten?” (Vi vill verkligen inte hindra den, och sedan den 1 juli 2017 finns det ett stärkt meddelarskydd även för privatanställda inom offentligt finansierad vård och omsorg.) Jag kan dessutom tillägga att de vanliga missuppfattningarna om vinstmarginaler inte ens är en fråga i samband med oss. Allt överskott återinvesteras i verksamheten.

Ingen av invändningarna handlade om hur välfärden bättre ska tjäna den enskilda människan. Det är här jag blir lite fundersam. En del Socialdemokrater blickar nostalgiskt bakåt mot en offentligt monopoliserad välfärd där inga sprickor fanns. Men denna drömvärld har aldrig existerat.

Vården och omsorgen har blivit bättre, men våra krav och våra förväntningar på vad välfärden ska leverera har ökat dramatiskt.

Dessutom verkar delar av arbetarrörelsen tänka att stat och kommun är det enda sanna uttrycket för folkviljan. Följden blir en misstänksamhet mot allt mellan den enskilde medborgaren och de folkvalda. Men då gör man civilsamhällets mångfald till ett hinder för demokratin, i stället för att se hur det fördjupar den. 

Tage Erlander såg uppenbarligen riskerna. Det gjorde även Maktutredningen, som tillsattes av Ingvar Carlsson 1985, och lämnade sitt slutbetänkande 1990. Där kunde man läsa: "Den offentliga sektorn är till stora delar uppbyggd enligt de standardiserade enhetslösningarnas princip. Medborgarundersökningen visar att många som kommer i kontakt med den offentliga sektorn känner tyst vanmakt. Områden som skola och sjukvård kännetecknas av brist på valalternativ."

En idéburen aktör som Ersta diakoni innebär inte bara en väg ut ur de standardiserade enhetslösningarnas tysta vanmakt. Vi är en vinst för välfärden. Vi investerar samtidigt som vi ger invånarna ett reellt alternativ.

Jag menar därför att Socialdemokraterna borde uppmana sina lokala företrädare att bjuda in oss idéburna aktörer.

Tage Erlander förstod att inte förväxla likvärdighet med likformighet. Att få styra sin vardag efter eget huvud, att i samråd med mor eller far kunna påverka vilken måltid de ska ha på hemmet, är inte ett uttryck för egoism. Det bidrar till människors värdighet, det tar dem ut ur den tysta vanmakten. Och det var väl orsaken till att vi en gång började bygga välfärden, eller?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.