Varför ska vi jobba, när barnen behöver oss?

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) skrev nyligen på Aftonbladet debatt att fler länder borde välja Sveriges barnomsorgsmodell. Den gör nämligen att det föds fler barn, enligt henne. Frågan är väl om det räcker att ha som mål att fler barn ska födas, barnen måste ju få en chans till ett bra liv också. Hur det livet ska se ut för att bli så bra som möjligt, borde det vara upp till varje familj att själv bestämma.

Men i Sverige har Socialdemokraterna redan bestämt det åt oss. Här ska alla välja standardlösningen, där barnen ska börja i förskolan vid ett års ålder och föräldrarna ska ut och arbeta heltid. Världens högsta marginalskatt och en styrande familjepolitik, gör att en majoritet väljer den lösningen. Annika Strandhäll vill ge sken av att det sker frivilligt, men det handlar om hård styrning och svårigheter för de allra flesta att av ekonomiska skäl att välja något annat.

Standardlösningen bygger inte på det lilla barnets behov. Den bygger på statens behov. Och staten har ett ständigt behov av mer skatteintäkter, då vi har en stor andel människor som står utanför arbetsmarknaden, vilket tär på våra gemensamma resurser. Annika Strandhäll vet att det ger snabbare resultat och mer skatteintäkter att tvinga småbarnsföräldrar att springa benen av sig i ekorrhjulet, än att lägga resurser på de som står utanför arbetsmarknaden och få dem i arbete.

För att få föräldrar att flyta med strömmen och inte ifrågasätta varför vi ska arbeta som mest när barnen behöver oss som mest, väljer man att inte prata om vilka behov små barn har. Fokus flyttas i stället till jämställdhet och att få föräldrar att tro att det bara kan uppnås om båda föräldrarna arbetar lika mycket och är lika lite med barnen. När jämställdhet handlar om att ha stöttande politiska ramar, i stället för styrande. Eventuella negativa sidoeffekter av tid för barn går det ju att göra något åt.

I Sverige har viktig forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi stuvats undan och delges inte föräldrar och någon forskning på vilken effekt förskolan har på små barn har inte gjorts under de senaste 30 åren i vårt land. I Norge har man däremot forskat på saker som vilken effekt långa dagar i förskolan har, hur stora barngrupper påverkar barnen samt vilken effekt de höga stressnivåerna hos förskolebarn får.

Studierna visar att förskolebarn riskerar att stressas för livet och att långa dagar i förskola riskerar att ge fler beteendeproblem. Det är anmärkningsvärt att den här viktiga informationen undanhålls föräldrar. Det är information som inte bara avgör hur familjepolitiken bör utformas rent generellt, utan även hur barnomsorgen bör utformas.

Vi har bara ett liv och det går inte i repris. Vårt enda existensberättigande som småbarnsföräldrar kan inte bara vara att vi ska vara en kugge i ett gigantiskt maskineri där man kramar ut mesta möjliga skattekrona av oss, tills vi stupar. Det finns ingen anledning att vi ska ha en familjepolitik som tvingar oss att arbeta som mest när barnen behöver oss som mest. Det vi behöver är familjepolitiska ramar som stöttar familjer så att vi kan få ner den ständigt ökande psykiska ohälsan bland barn. Välmående barn är viktigare än att det föds många.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.