Debatt
SKL
23 februari 2018 kl 16:34

Denna artikel publicerades för 2 år sedan

Varför kritiserar inte SKL regeringen?

Av skäl, som enbart kan uppfattas som valtekniska, klampar regeringen in på det kommunala självstyret i och med sitt beslut att tillsätta en en ”kriskommission” som får till uppgift att granska bygget av Nya Karolinska sjukhuset i Solna. Det är allvarligt och det självklara hade varit att SKL – genom sin socialdemokratiska ordförande Lena Micko – varit den som först reagerat på regeringens beslut. Men från SKL är det tyst, konstaterar Staffan Werme, fd KSO Örebro.

Det här är en opinionstext

Under åtta år var jag ordförande i en av SKLs beredningar. Mitt uppdrag inom Primärvård- och äldreomsorgsberedningen var intressant ur många synpunkter. Inte minst handlade det om att försöka lyfta sig ur den lokala kommunala vardagen hemma i Örebro för att hitta gemensamma lösningar för hela landstings- och kommunsverige. Ofta skedde det i samförstånd med den regering som hade det nationella ansvaret. Men ständigt fanns konflikten mellan det kommunala självstyret och de nationella intressena.

En av de tydligaste konfliktytorna handlade om partipolitik. Som ordförande i en beredning var jag representant för alla lokala och regionala styren i hela Sverige, oavsett politisk färg. Jag var tvungen att lämna mina partipolitiska glasögon hemma så gott det gick. SKL:s uppdrag var större.

Jag tänker på det när jag de senaste dagarna följer den upptrappade kampen om Karolinska sjukhuset. Det är uppenbart att striden om sjukhuset nu kommer att bli en av de hetare potatisarna i valkampanjen. Regeringens beslut om en ”kriskommission” bär syn för sägen.

Kanske behöver besluten om och kring Karolinska skärskådas än mer och av än fler. En utomstående betraktare kan lätt få uppfattningen av att ekonomistyrning inte är den nuvarande landstingsledningens bästa gren. Men frågan är vems uppdrag staten tar sig i denna fråga.

Sverige är styrt av sina lagar. Det är ett grundfundament i ett rättssamhälle. De regionala och lokala uppgifterna regleras i huvudsak av Kommunallagen. Staten har, genom denna lagstiftning, satt gränserna för vad landsting och regioner får göra. Här redovisas hur organisationen ska formas, vilken makt och ansvar de förtroedendevalda, fullmäktige, styrelser och nämnder, revisionen  samt medborgarna har i de processer som leder fram till beslut och verksamhet.

Inte någonstans ges staten genom regeringen överprövningsrätt för ett kommunalt beslut. Överprövning och granskning utöver vad revision och opposition genomför tillkommer enbart domstolarna under mandatperioden, och väljarna i de allmänna valen.

Denna ordning åsidosätts nu av regeringen. Av skäl, som enbart kan uppfattas som valtekniska, klampar man in på det kommunala självstyret. Det är allvarligt.

Jag är inte längre partipolitiskt aktiv. I min nygamla roll som mer fristående aktör kan jag med vemod konstatera att politiken ofta blir allt mer polariserad. Det gäller att märka ut sin motståndare på alla de sätt som går, gärna i negativa termer, för att själv kunna skörda de eventuella lagrarna. Och man använder de medel som står till buds.

Denna utveckling är inte nationell. De flesta svenska politiker tar avstånd från den polarisering som USA upplevt de senaste åren. Vare sig representanthus eller senat är längre platser för gemensamma överläggningar, utan mer spelplaner för ytterkanternas ideologier och presidentämbetet spär på denna utveckling.

Regeringen Löfvens intåg i det kommunala självstyret kan anses vara ett steg på samma utveckling. Var finns tilltron till de lokala politikerna? Var finns tilltron till att det politiska systemet med fria val är tillräckligt starkt, utan en statlig inblandning?

Och var finns SKL? Det självklara hade varit att den som först reagerat på regeringens beslut hade varit SKL genom sin socialdemokratiska ordförande Lena Micko. Regeringens beslut öppnar dörrar för statlig inblandning i ett otal kommunala processer, bara de har en potential att vinna val och sätta dit den nationella oppositionen. Vem vill det? Vart leder det långsiktigt?

Men när jag söker efter en reaktion från SKL blir det tomt i datorn. Efter tre dagar har ingen, vare sig politiker eller tjänsteman, uttalat sig i frågan.

SKL har i detta ett större uppdrag än sig själv. Man är ett redskap som antingen kan användas för att öka eller minska polariseringen i demokratin. Då gäller det att den nuvarande ledningen klarar av att lämna partiboken hemma och bli representanter för alla landstings- och kommunledningar i hela Sverige, oavsett färg.

Då måste ordförande Lena Micko med kraft ta avstånd från regeringens förslag och försvara det kommunala självstyret, byggt på de lagar som reglerar kommuners och landstings verksamhet. Det försvaret måste gälla alla, även ordförandens politiska motståndare som styr Stockholms läns landsting.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.