Etik

Varför finns ingen etisk plattform för landstingspolitiker?

Landstingspolitikerna måste lära sig förstå mer av den komplexa verklighet som läkare och andra vårdargrupper ställs inför. Eller ännu hellre lyssna på vårdpersonalen så att beslut med svåra vårdetiska konsekvenser undviks, skriver Töres Theorell, professor. 

Tänk så många gånger under senare år som vi sett och hört någon politiker i något landsting svara på en intervjufråga om en krissituation på något sjukhus eller i någon vårdsektor: Men det påverkar inte patientsäkerheten.

Något faktaunderlag för detta påstående levereras aldrig. Ofta fortsätter intervjun med kommentarer kring ansvaret för den uppkomna krissituationen, och politikerns svar blir då ofta: Vi har ökat den finansiella tilldelningen under det senaste året och nu är det upp till de personer som sköter driften av vården (dvs personalen) att se till att det fungerar.

Just dessa två mantra representerar ansvarsfördelningen i landstingsdriven sjukvård på ett bra sätt idag. Politikerna och administratörerna i toppen fattar en rad beslut om resurstilldelning och organisation av vården. De har otillräckliga kunskaper om konsekvenserna av sina egna beslut och behöver heller inte ta något ansvar för dem. Istället skyller man på personalen när det visar sig att patientsäkerheten faktiskt blir sämre. De vet att allmänheten fasar för en situation i vilken människor kan dö pga ökade risker för fel i vården och därför är alltid politikerns ryggmärgsreflex att utan några som helst faktaunderlag påstå att patientsäkerheten inte äventyras. Det är begripligt att det blir så men ändå inte försvarbart.

Det finns ett bra vårdetiskt regelverk och vi har flera institutioner som analyserar och förnyar de etiska vårdprinciperna på de medicinska fakulteterna, på det vårdetiska institutet på Ersta sjukhus, på Socialstyrelsen, i organisationerna för vårdprofessionerna och på landstingen.

Men dessa organ sysslar med vårdpersonalen och det finns såvitt vi vet inte några vårdetiska principer formulerade för politiker och höga landstingsadministratörer som beslutar om vårdens organisation och medelstilldelning. De behöver inte ta något personligt ansvar för sina felbeslut annat än att de – ofta med stor fördröjning – kan riskera att bli bortvalda i nästa valomgång. Varför skall allt konkret ansvar för vansinniga beslut läggas på personalen? Den mest extrema yttringen av detta är ju att sjukhus som drabbas av extrema överbeläggningar riskerar straffavgifter (och alltså minskad medelstilldelning) när lösningen istället många gånger borde vara ökad medelstilldelning.

I den akuta vårdsituationen kan läkaren ställas inför svåra etiska problem. Men dessa är inte enbart läkarens problem. Om organisationen har krav på sig att följa en tremånadersregel för utredningsfall – att ingen skall behöva vänta mer än tre månader på att få komma in för utredning på sjukhuset – kan det göra att en patient med pancreascancer får vänta i tre månader därför att en annan patient som har en trivial åkomma som behöver opereras ”måste” tas in före cancerpatienten. Just pancreascancer är en sjukdom som behöver behandlas snabbt när man väl har upptäckt den. Ett problem skapas i detta fall av beslutet om högst tre månaders väntetid.

Det är en bra illustration av vilka komplicerade prioriteringar en vårdorganisation kan ställas inför. Det är självfallet bra att patienter inte skall behöva vänta mer än tre månader på en operation. Men en vårdkö innehåller många olika patientgrupper och en enkel och fyrkantig lag som skär alla över en kam kan ställa till problem, bland annat i form av paradoxalt nog ökad dödlighet för vissa grupper. Därför måste landstingspolitikerna lära sig förstå mer av den komplexa verklighet som läkare och andra vårdargrupper ställs inför. Eller ännu hellre lyssna på vårdpersonalen så att administrativa beslut med svåra vårdetiska konsekvenser undviks. Vi hör dagligen om andra exempel på landstingsbeslut som fått svåra etiska följder.

Riksdagen har formulerat etiska principer i en etisk plattform för prioriteringar i hälso- och sjukvården. Enligt denna skall tre grundprinciper styra prioriteringarna, nämligen principen om människovärdet (alla människor har lika värde), behov och solidaritet samt kostnadseffektivitet. Det betonas i texten att principen om kostnadseffektivitet skall vara underordnad de andra principerna.

För det första har det visat sig att det inte fungerar så på många ställen i landstingsvärlden – ekonomiska hänsyn vinner för det mesta över allt annat.

För det andra verkar det som om de som bestämmer i landstingen tror att den etiska plattformen endast gäller vårdpersonal och inte landstingspolitiker.

Det borde vara en självklarhet att politiker och personer med stort ansvar för vårdfrågorna i våra landsting måste utbildas i vårdetik och att etisk konsekvensanalys skulle krävas före alla viktiga beslut i vårdfrågor.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.