Debatt
Svenska kyrkan
26 januari 2017 kl 10:59

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Varför vädjar inte kyrkan till egna handlingar?

Om kyrkan så bara kunde förmå några enstaka procent av sina medlemmar att härbärgera en nyanländ skulle den akuta boendekrisen i kommunerna lätta väsentligt.

Det här är en opinionstext

REPLIK Maria Södling påstår att jag skulle anse att civilsamhället gör ”för lite” i flyktingmottagandet. Ja, det vore sannerligen fräckt av mig. Men varför skulle jag ha synpunkter på vilka frivilliginsatser någon väljer att göra? Om vi i håller oss till krönikan jag faktiskt har skrivit, så säger jag något annat. Jag noterar att det i politiska sammanhang tenderar att ställas överdrivna förhoppningar till vilken funktion civilsamhället de facto kan fylla i relation till offentliga åtaganden och bördor. Jag skulle aldrig hävda att någon frivilliginsats är för liten – det ligger i själva begreppet frivillig – men säger att de oundvikligen kommer att vara jämförelsevis små. Skillnaden är knappast så raffinerad att man oavsiktligt kan missförstå den.

I det sammanhanget är Svenska kyrkan och Juluppropet illustrativa exempel. Två anledningar: både kyrkans storlek och dess syfte. För det första är Svenska kyrkan den helt ojämförligt största aktören i det svenska civilsamhället med sina över sex miljoner medlemmar och betydande ekonomiska och organisatoriska resurser. Storleken är central. Varje cafévolontär och gåvogivare förtjänar givetvis all uppskattning för sina insatser. Men när den sammanlagda insatsen ställs mot kyrkans enorma medlemsantal och organisatoriska styrka ger det en nykter indikation på vilka jämförelsevis begränsade uppgifter som civilsamhället mäktar med.

För det andra är den personliga goda, medmänskliga gärningen en bärande del av kristen tro – alltså en del av den personliga övertygelse som är det förenande kittet mellan organisationens medlemmar. Svenska kyrkan blir därför vad man kan kalla för ett ”most likely case” av stora frivilliginsatser. Det man inte ens gör som kyrkomedlem skulle man ha än mindre anledning att förvänta sig från andra delar av civilsamhället, där organisationerna blott hålls samman av helt vardagliga frågor som ett intresse för idrott.

Som uttryck för modern kristen tro blir Juluppropet därför intressant läsning. Traditionellt är det den personliga goda gärningen som är central – kristna papegojor kallade påve Franciskus nyligen dem som inte backar upp sin tro med egna handlingar. Men den nivån är frånvarande i uppropet. Utifrån tron riktas krav mot det offentliga, men man har ingenting alls att säga om den enskildes roll, inga uppmaningar eller vädjanden.

Insatser från kyrkans medlemmar i boendefrågan skulle faktiskt kunna spela en avgörande roll och göra den efterfrågade politiken praktiskt genomförbar. Om kyrkan så bara kunde förmå några enstaka procent av sina medlemmar att härbärgera en nyanländ skulle den akuta boendekrisen i kommunerna lätta väsentligt. Stockholms stad vädjade därför till sina kommunmedlemmar att göra en insats. Det gör tystnaden i Juluppropet, som ska ta sin utgångspunkt i en kristen övertygelse, desto intressantare. Man kunde annars föreställa sig att den första och största slutsatsen man drar från sin tro är vad den enskilde måste göra för människan i nöd, inte vad olika offentliga myndigheter ska uträtta.

Rockaden liknar kanske inte traditionell kristendom som jag känner till den. Men tro och tolkningar är föränderliga, envar är fri att söka sina egna svar, och här har vi antagligen helt enkelt att göra med en mer modern form. Vilket förstås bara bekräftar mitt argument: denna börda kommer det offentliga i all huvudsak att bära ensamt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 26 januari 2017 kl 10:59
Uppdaterad: 26 januari 2017 kl 15:46