Debatt
Välfärdsutredningen
8 december 2016 kl 05:45

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Varför får välfärdsföretagen inte tycka till?

Vår högljudda kritik mot Välfärdsutredningen har kanske legat oss i fatet. För när vi läser den sexsidiga listan med remissinstanser som bjudits in att tycka till finns inget av de 11 000 företag som verkar i välfärdssektorn med. Det enda företag som tillåts yttra sig är statligt.

Det här är en opinionstext

För drygt tre veckor sedan presenterades Välfärdsutredningen, som haft i uppdrag att se över villkoren för privata aktörer som utför offentligt finansierad välfärdsverksamhet.

Frågan som utretts är en av svensk politiks hetaste potatisar och handlar bland annat om att begränsa välfärdsföretagens vinster. Reaktionerna från entreprenörer, forskare och företagare blev många. Och hårda. Och det är helt befogat.

Om förslaget skulle bli verklighet innebär det i praktiken ett vinstförbud för de många företag som verkar i välfärdssektorn. De rörelsemarginaler som skulle vara tillåtna ligger under 1 procent, och i många fall nära 0 procent.

Många av oss har offentligt luftat vår kritik mot utredningen redan innan den presenterades. För utredningen landade snett redan på förhand eftersom den bygger på myter, bland annat om att det finns en konflikt mellan vinst och kvalitet. Men det är snarare tvärtom. Privata aktörer har lika bra eller bättre kvalitet, vilket framgår av granskningar från oberoende och trovärdiga instanser.

Vår högljudda kritik mot utredningen har kanske legat oss i fatet. För när vi läser den sexsidiga listan med remissinstanser som bjudits in att tycka till om utredningen så finns inget av de omkring 11 000 företag som verkar i välfärdssektorn med. Nåja, nästan i alla fall. Det enda företag som tillfrågats är – typiskt nog – statliga utbildningsföretaget Lernia, ett företag som för övrigt har vinstnivåer som vida överstiger de som utredningen föreslår.

Bland övriga remissinstanser återfinns som väntat ett stort antal kommuner och landsting samt flera myndigheter och organisationer, däribland Socialstyrelsen och Statens skolinspektion. Med på listan finns också några mer oväntade inslag, exempelvis Finska pensionärernas riksförbund och Pingst – Fria församlingar i samverkan.

Det är viktigt att olika aktörer får komma till tals, men det är märkligt att företagen i välfärdssektorn saknas bland remissinstanserna.

Samtidigt frågar vi oss varför regeringen inte heller vill lyssna på de kommuner som påverkas mest av utredningens skadliga och riskfyllda förslag? Stockholms stad har inte bjudits in till remissförfarandet, och inte heller Täby kommun, alltså den kommun som enligt Dagens Samhälle köper mest privat välfärd (49 procent). Däremot välkomnas Strömstads kommun med öppen famn, en kommun som enligt samma tidning köper minst privat välfärd (3 procent). Det enda rimliga hade varit att prioritera de landsting och kommuner som har högst andel privata utförare.

Att döma av remissförfarandet är det uppenbart att regeringen inte vill lyssna på kritiken och att förslagen leder till begränsad valfrihet, sämre kvalitet och i längden minskad effektivitet och ökat resursslöseri i den svenska välfärden.

Välfärdsutredningen handlar om en av våra viktigaste samhällsfrågor och därför borde det vara naturligt med ett brett remissförfarande, där regeringen tar del av insikter och bidrag från de aktörer som direkt berörs.

Det hade varit klädsamt om regeringen varit intresserad av att lyssna på oss som arbetar i välfärdsföretagen. Istället stoppar man huvudet i sanden och blundar för de uppskattade verksamheter som varje dag gör skillnad för patienter och elever över hela Sverige.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.