Debatt
Läkemedel
16 december 2015 kl 12:10

Denna artikel publicerades för 5 år sedan

Varför betala läkemedelsbolagens vinst?

När resurserna är begränsade krävs prioriteringar – och dessa påverkas i sin tur när läkemedelsbolagen lägger prisnivåerna 20 gånger ovanför vad som tidigare har ansetts försvarligt för behandling av de svåraste sjukdomarna, skriver NT-rådets ordförande Stefan Back.

Det här är en opinionstext

Stefan Back
ordförande NT-rådet

Jenny Sonessons krönika i Dagens Samhälle den 8 december ställer retoriskt frågan kring vad en människas liv är värt. Hon argumenterar utifrån tanken att det inte går att sätta en prislapp på en människas liv eller hälsa för att landsting och regioner bör finansiera mycket dyra läkemedel gentemot svåra sjukdomar (som det verkar oavsett hur stor prislapp dessa läkemedel har). 

Frågan är dock felställd. Den fråga hon borde ställa och som i stället borde riktas till läkemedelsbolagen är: Hur mycket pengar är det rimligt att tjäna på en människas liv och hälsa?

I Sverige har vi enats kring en etisk plattform för prioritering av hälso- och sjukvårdens begränsade resurser som betonar att vi bör erbjuda jämlik och behovsstyrd vård som innebär att vi är villiga att lägga förhållandevis mer resurser på svåra sjukdomar framför lindriga sjukdomar. (Mer om NT-rådets arbete kring detta kan läsas här.)

En tolkning av plattformen är att vi vid sällsynta tillstånd bör vara villiga att acceptera en något högre prisnivå och därmed sämre kostnadseffektivitet eftersom utvecklingskostnaden för behandlingen ska slås ut på färre individer. 

Samtidigt innebär plattformen att det ska finnas en rimlig relation mellan kostnader och effekter av de behandlingar som används. Detta eftersom all resursanvändning för med sig en alternativkostnad, det vill säga det finns andra behövande som resurserna skulle kunnat användas för i stället. Dessa andra tillhör ofta en anonym grupp av äldre sköra multisjuka patienter med lika svåra eller svårare sjukdomstillstånd med små möjligheter att göra sin röst hörd. 

Dessutom, om inte landsting och regioner sätter en gräns kommer läkemedelsindustrin att sätta så höga priser de kan komma undan med – det vill säga den offentligt finansierade hälso- och sjukvården förlorar all möjlighet till förhandling för att få ner priserna till en rimlig nivå. Exempelvis har tillverkarna av Soliris lagt sig på en prisnivå som är 20 ggr högre än vad som tidigare har ansetts vara försvarlig för behandling av de allra svåraste sjukdomarna. 

Att, som Jenny Sonesson, utgå för att det rör sig om en överkomlig totalkostnad eftersom det rör sig om en liten grupp patienter är endast delvis sant. Det stämmer om vi betraktar enstaka läkemedel mot sällsynta tillstånd i isolation. Men, eftersom vi ser en utveckling där det kommer alltfler dyra läkemedel mot ett stort antal sällsynta tillstånd kommer den totala kostnaden för dessa sammantaget bli betydande. 

Någon måste följaktligen ta ett systemansvar för att vi även framöver ska kunna finansiera en god hälso- och sjukvård för hela befolkningen, framförallt de svårast sjuka. 

Varken patienter eller skattebetalare gynnas på sikt av att vi accepterar läkemedelsbolagens orimliga prissättning av dessa särläkemedel. Så även Jenny Sonessons avslutande fråga kan omformuleras: Varför betala skatt i den humanitära stormakten om en stor andel av det jag är villig att betala för behandling av svårt sjuka barn går till höga vinstutdelningar för läkemedelsbolagens ägare, i stället för till andra svårt sjuka patienter?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 16 december 2015 kl 12:10
Uppdaterad: 16 december 2015 kl 12:18

Skribent

Stefan Back
ordförande NT-rådet