Vårdvalet vässar sjukvården

Makten över vårdresursernas användning ligger i dag hos vad man kan kalla för en ställföreträdande kund, det vill säga politiker och tjänstemän i landsting och kommuner. Det här leder bland annat till långa väntetider i vården och en allmän ransoneringsiver i äldreomsorgen. Maktobalansen blir senast tydlig i den artikel tre miljöpartister från Stockholms läns landsting publicerar på SvD Brännpunkt (8/5). De skriver att landstingets primära uppdrag är att skapa bästa möjliga hälso- och sjukvård, inte att utveckla en vårdmarknad. De visar därmed att de har missuppfattat vem vården är till för och hur värde skapas.

Miljöpartisterna erkänner att vårdvalet inom primärvården har lett till ökad tillgänglighet och generösare öppettider. Men samtidigt ifrågasätter de om denna tillgänglighet verkligen gagnar de patientgrupper som bör prioriteras. I bland annat SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser skriver Anders Anell att fler utnyttjar vården i Stockholm efter vårdvalet, och att den största ökningen finns bland människor i områden med låga inkomster. Man kan alltså misstänka att det funnits en underkonsumtion av vård i dessa grupper tidigare, något som har åtgärdats genom valfrihetsreformen. Så vilka patientgrupper är det som Miljöpartiet menar?

Av de 20 vårdcentraler som får högst totalbetyg i den nationella patientenkäten är 17 privat drivna. Det finns 23 procent fler vårdmottagningar i dag än före vårdvalsreformen, något som har ökat patienternas valfrihet. Antalet invånare som kan välja mellan två vårdmottagningar inom fem minuters resväg med bil har ökat med en halv miljon. 44 000 personer som tidigare bara hade en vårdmottagning inom 30 minuters bilresa kan nu välja mellan två olika mottagningar.

Och om det är politiska vinster de försöker få så är de också fel ute, och i otakt med sina egna väljare. En färsk undersökning från Demoskop visar att 80 procent av Miljöpartiets väljare anser att valfrihet inom välfärden är viktigt. För att valfrihet ska fungera måste det finnas olika typer av valmöjligheter.

Artikelförfattarna menar vidare att en mångfald på vårdområdet kommer att försvåra för forskning, utveckling och utbildning (FoUU). Tvärtom! Det är bara att slänga ett öga mot andra branscher för att inse att detta inte stämmer. Vård- och omsorgsbranschens tjänster håller hög kvalitet och den tekniska standarden är hög. Men samtidigt är innovationsgraden låg i verksamheten. Författaren Carl Elfgren jämför i boken Från vårdsystem till hälsobransch dagens vårdsystem med gårdagens mobiltelefonimarknad. För tjugo år sedan var det en genomreglerad statlig marknad med dyra och klumpiga telefoner. I början av 90-talet fanns det 10 miljoner mobiltelefonabonnemang i världen – i dag tre miljarder. Det handlar om teknisk innovation i kombination med nya affärsmodeller. Samma revolutionerande utveckling kan ske inom vården.

För detta krävs främst en politik som aktivt och systematiskt uppmuntrar till mångfald, och inte som Miljöpartiet föreslår hindrar den. Utmaningen för framtiden ligger i att omdefiniera vem som är vårdens och omsorgens kund och vad som är produkten. Vården behöver organiseras på sätt som underlättar för patienterna. I dag får den svenska sjukvården förhållandevis låga betyg när det gäller samtal med patienter om egna prioriteringar och stöd från vårdpersonal att skapa vårdplaner.

Tjänsterna bör alltså tydligare engagera kunderna i produktionen och ge oss större ansvar för slutresultatet; den egna hälsan. Genom att minska regleringarna i stället för att tvärtom öka dem kan vi få nya innovativa tjänster utformade efter de verkliga kundernas – patienternas – behov. Och det här är något som Miljöpartiet är emot?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.