Debatt
Sjukvård
16 maj 2017 kl 05:00

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

”Vårdplatsbrist symtom på felkonstruerat system”

Sverige har flest antal läkare och sjuksköterskor per invånare bland OECD-länderna. Ändå råder personalbrist, vilket orsakar vårdplatsbrist. Stängda vårdavdelningar är bara ett symtom på ett i grunden felkonstruerat system. Sjukhusvården bör ledas och genomföras av en organisation eller bolag som ägs och drivs av intressenterna själva, det vill säga vårdgivarna, patienterna och betalarna. 

Det här är en opinionstext

Björn Ekman
docent i hälsoekonomi, Lunds universitet

Det pågår en vårdkris i Sverige. En aspekt på krisen är att vårdavdelningar på landets sjukhus tvingas hålla stängda på grund av personalbrist, ofta sjuksköterskerelaterad sådan. Problemet är förvisso inte nytt, men tycks öka och gälla i de flesta delar av landet.

Det är dock svårare än man kan tro att helt förstå i vad problemet egentligen består. När det gäller den så kallade ”personalbristen” visar statistik från OECD att Sverige har större antal läkare och sjuksköterskor per invånare än vad alla andra sådana länder har. Siffror visar också att Sverige varit bland de ivrigaste att reducera antalet sjukhusbäddar sedan 90-talet.

Kapaciteten på landets sjukhus har alltså minskat och ändå håller många vårdplatser stängt med hänvisning till en personalbrist som siffrorna inte tycks stödja. Stängda vårdavdelningar är alltså bara ett symtom på något betydligt mer fundamentalt, nämligen ett i grunden felkonstruerat system.

I Sverige är det landstingspolitikerna och deras byråkrater som har det yttersta ansvaret för vården och sättet på vilken den fungerar, inga andra. Sjukvårdsnämnder och andra politiska organ bestämmer i alltför stor utsträckning vad som ska göras, hur det ska ske och vad det får kosta. Byråkrater studerar och försöker planera för en på många sätt icke-planeringsbar verksamhet.

Det finns givetvis en lång rad andra faktorer som på olika sätt påverkar och ibland förvärrat situationen. Dit hör ogenomtänkta miljardsatsningar från rikspolitiskt håll, en vårdgaranti som i mångt och mycket är ett spel för galleriet och ersättningssystem som perverterar incitamenten för vårdgivarna. Förlorarna i allt detta är givetvis lätta att identifiera, det är du och jag och alla som vi känner som någon gång varit eller kommer att bli en patient.

Att peka på långsiktigt hållbara vägar framåt är inte lätt. Jag har tidigare givit uttryck för att sjukhusvården bör ledas och genomföras av en organisation eller bolag som ägs och drivs av intressenterna själva, det vill säga vårdgivarna, patienterna och betalarna (staten och alla vi andra). Att ge de närmast berörda ansvaret för vården skulle kunna skapa starkare incitament för att de fattar sunda beslut baserat på ett gemensamt intresse för en jämlik vård av god standard, utan kortsiktiga politiska hänsyn.

Detta förslag har blivit ifrågasatt både för att vara ett sätt att ”privatisera” vården (det är det inte) och för att ”förstatliga” sjukhusvården (det är det inte heller, åtminstone inte i bemärkelsen att en sådan organisation ska ledas av våra riksdagspolitiker). Till vissa delar kan mina tankar liknas vid de som Måns Rosén för fram i utredningen om den högspecialiserade vården (SOU 2015:98). I likhet med det som beskrivs där så är det ett sätt att erhålla ett bättre och mer jämlikt resursanvändande. Men jag vill göra det i ett nationellt perspektiv, inte ett regionalt. Som Rosén skriver så är det ett sätt att professionalisera vården. Men jag vill gå längre och föra över ansvaret för vården till de som närmast berörs, nämligen vårdgivarna, brukarna och betalarna (i första hand staten, men givetvis också vi alla). Det är de som ska fatta besluten, inte regionpolitikerna.

Skillnaden ligger framförallt i att det är en professionsledd organisation som utmålas, inte en politikerledd sådan. I styrelsen för organisationen sitter erfarna representanter för vårdgivarna, patienterna och andra viktiga grupper. Som finansiär är staten en av intressenterna och måste också ha en plats vid bordet. Men statens huvuduppgift bör vara att se till att vården regleras på ett effektivt sätt, vilket kommer att bli än svårare i framtiden i takt med att nya teknologier införs.

En nationell sjukhusvård måste naturligtvis förenas med en fungerande primärvård. Dagens svenska primärvård står inför gigantiska utmaningar, både på vårdsidan och på patientsidan. Den kommer med all sannolikhet att se mycket annorlunda ut i framtiden, frågan är om det blir en genomtänkt förändring eller om det slutar i ett fait accompli där landstingspolitikerna står och kliar sig i huvudet och undrar hur det kunde bli så här. Om man ska tro medierapporter så bådar det inte gott.

Huruvida Sverige är berett för en sådan här modell är givetvis långt ifrån klart. Sverige var i alla fall inte berett att som Rosén rapporterade om från 2025 att gå vidare med en regionreform. I regeringens besked om en stor reform av hälso- och sjukvården ligger inget sådant i korten. Mycket talar dock för att om man inte förändrar grundkonstruktionen så kommer alla försöka att stärka patientens ställning, utveckla vårdgarantin och digitalisera vården att falla lika platt som de flesta andra liknande reformförsök gjort sedan början av 2000-talet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 16 maj 2017 kl 05:00
Uppdaterad: 16 maj 2017 kl 12:47

Skribent

Björn Ekman
docent i hälsoekonomi, Lunds universitet