Debatt
Primärvård
28 oktober 2019 kl 19:00

Vården måste lära sig förstå funktionshindrade

Som funktionshindrad far jag runt i vårdsvängen som en kula i ett flipperspel. Både primär- och slutenvården har svårt att närma sig sådana som mig. Det behövs vårdcentraler som är specialiserade på att ta emot personer med funktionsnedsättning, skriver liberalen Per Frykman. 

 

 

Det här är en opinionstext

Likt en kula i ett flipperspel far jag runt i vårdsvängen. Ty den vet ej hur hantera en 55-årig man med en neurologisk funktionsnedsättning. Och som har en egen åsikt.

Jag är inte ensam om att uppleva att både primärvård och slutenvård har svårt att närma sig personer med funktionsnedsättning. Det får förödande konsekvenser. Personer med funktionsnedsättning dör för att vården inte förmår se individen utan bara en funktionsnedsättning.

Härom veckan var jag så stel, hade så ont och gick och föll utomhus, slog i huvudet, blev medvetslös och fick en hjärnskakning. Ambulans och akutvård.

Som alla andra i vårt land ska jag gå till min husläkare på vårdcentralen när jag känner mig krasslig. Det kan väl fungera om det rör sig öron-näsa-hals-besvär. Det fungerar inte alls om jag söker för att jag är mer spastisk eller för att min smärta i leder ökat, så att jag har svårt att gå och i högre grad än vanligt får använda rullstol.

När jag så besöker min husläkare säger hon att jag ska dra ned på medicinen. Det får vara stopp nu, är beskedet. Men medicinen gör ju att jag kan jobba och klara familjeliv. Jag försöker förstå hur husläkaren resonerar. Ställer några korta kontrollfrågor om hur hon tänker. Blicken flackar, läkaren säger något om att medicinen är beroendeframkallande. Att jag äter för mycket. Och att jag är beroende av min medicin. Precis som en diabetiker behöver sitt insulin behöver jag också min medicin. Min husläkare säger då att jag ska remitteras till neurologen. Hon behöver stöd i sina beslut.

Men ingen neurologmottagning på de större sjukhusen i Stockholms län vill inte ens ta emot en remiss från husläkaren. Dessutom går det att läsa allt om mig i min journal som husläkaren har tillgång till. Utan att invänta det stöd hon säger sig behöva för att bedöma min medicinering, så drar hon ned doseringen. Jag hänger inte med. Men blir definitivt mer spastisk och smärtan tilltar.

Ohälsan bland personer med funktionsnedsättning är tio gånger högre än hos övriga befolkningen. Studier från Folkhälsomyndigheten bekräftar med jämna mellanrum att personer med funktionsnedsättning motionerar för lite, röker i betydligt högre utsträckning och dricker mer alkohol än gemene man.

Jag kan känna igen mig i en del av Folkhälsomyndighetens slutsatser. När du som spastiker med smärta inte upplever att du får adekvat vård, då är steget till självmedicinering med alkohol inte långt. Det är förödande. Och det skulle inte behöva vara så om vården såg individen primärt. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag har en familj som håller mig på rätt köl.

Myndigheten för Delaktighet, MFD, slår fast att personer med funktionsnedsättning riskerar att få senare diagnoser och sämre möjligheter att botas. Och personer som vårdats för psykisk sjukdom löper högre risk än andra att dö i förtid av stroke. Samma mönster gäller för diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar.

Hälften av de personer som ingår i MFDs undersökningspanel har under de senaste två åren sökt vård antingen för fysiska eller psykiska besvär. Bilden som växer fram är att det är svårt att bli förstådd som funktionshindrad, eller så har sjukvården ett tilltal som inte är acceptabelt. Det är till och med så illa att vårdpersonalen inte alltid förstår vad den enskilde säger, vilket leder till att fel vård ges. Jag har själv ett talfel, MFD:s rapport svartmålar inte.

Sjukvården måste se till att det inom primärvården finns kompetens att möta en spastiker. Det är inte rocket-sience. Eller? Var är det politiska ledarskapet?

Det behövs vårdcentraler som är specialiserade på att ta emot personer med funktionsnedsättning. Som vi skulle kunna välja att gå till när primärvården famlar efter svar och mejlar remisser i hopp om att slippa bli sittande med Svarte Petter på hand.

Under tiden spinner jag runt som en kula i den svenska sjukvårdens flipperspel. Och härdar på något sätt ut. Det är inte alla som gör det. Vi vet hur det slutar för en del av dem. En död i förtid.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.